Jag reder ut tankarna med ett järn i handen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jaha, så står man här bland tvätthögarna igen. Om ni söker en kolumn på ett originellt tema har ni alltså kommit fel. Här är det vardag så det räcker och blir över. Diskbänksrealism vid en strykbräda.

Tvättmaskinen har gått varm hela helgen och nu är det dags att förvandla högarna till prydligt platta travar. Först ska det vikas. T-shirts, kalsonger, barnjeans, och tröjor. Ett plagg i taget. Jag viker enligt ett system, lägger i högar enligt ett system och fyller bordet enligt ett system. När bordet är fullt är tvättkorgen tom. Så när som på alla skjortor.

Det är mitt eget fel. Jag gillar skjortor. Därför blir jag stående vid tvättbrädan och stryker. Enligt ett system. Jag börjar med framsidorna, sedan ryggen, därefter ärmarna och sist oket och kragen. Det följer kanske inte internationell praxis, men det är så jag gör det.

Till slut går jag runt och lägger kläderna där de bor. Fyra familjemedlemmar får rena fina kläder. De bara vaknar på morgonen och vips ligger prydliga högar och luktar rent. Även jag blir glad. Ibland tackar jag mig själv.

Så där håller jag på, och så kommer jag att hålla på. Jag vet att många andra inte ägnar sig åt stryk och vik. Många andra fixar någon annan som fixar sådant. Någon ur den servande klassen tar hand om det. Så att många andra får tid över till annat.

Så skulle jag också kunna göra. Om jag kunde. Jag har försökt, men det kändes bara konstigt. Visst var det skönt att komma hem till färdigvikta högar och strukna skjortor, men det var inte jag. Det var någon annan. Någon som inte bangar för att vända sig till den servande klassen och köpa hushållsnära tjänster.

Det är förmodligen en missanpassning från min sida. Det uppstår en konflikt mellan min uppfostran och mina nutida möjligheter. Det handlar inte om att jag inte har råd att köpa mig fri. Det går bara inte. Så här står jag en måndagskväll med ett järn i handen.

I ärlighetens namn finns det en ytterligare dimension. Det är nämligen så att tiden vid strykbrädan ger en chans att tänka hela tankar från start till mål. Att reflektera över stort och smått. Vända och vrida på aktuella och tidlösa frågor.

Kommer Volvo att överleva? Visst är kärnkraft förra seklets grej? Varför hade poliserna hyrt en manlig strippa? Kan melodifestivalen ha någon djupare mening? Och hur mår strumpor när de skiljs från sina makar?