Att göra motstånd i Iran kräver ett enormt mod
Fria kvinnor är ett så stort hot för regimen i Iran att de fängslas bara för att de äter frukost i den klädsel de själva föredrar.
Förra veckan fick en bild från Iran stor spridning. Den föreställer två kvinnor på restaurang. De sitter med blicken ner i bordet, klädda i jeans och skjorta. Båda kvinnorna visar håret och bryter därför mot lagen. Hade jag inte vetat var bilden tagits hade jag inte höjt på ögonbrynen, det är en vanlig odramatisk frukost. Men nu vände det sig i magen.
Kvinnorna riskerar sina liv för att göra något som för många av oss är helt självklart. Jag föreställer mig hur maten växte i munnen på de unga kvinnorna, men ändå vågade de. För att det borde vara lika självklart där. Men samtidigt som bilden spreds över världen greps den ena av kvinnorna, Donya Rad, av iransk säkerhetspolis, och hon sitter nu fängslad.
Kvinnornas frukost var en av många protester som spritt sig i Iran, och resten av världen, sedan Mahsa Jina Amini dödades den 16 september.
Det som började som en fråga om kvinnors rättigheter har växt till ett nationellt utlopp för missnöjet mot bland annat de dåliga levnadsvillkor som plågar landet. Överallt hörs ropen om diktatorns död.
Hoppfullt är att motståndet har också blossat upp i mindre städer, utanför Teheran. Inte minst i många kurdiska områden är protesterna starka. Regimen har ett stort våldskapital och modet som krävs för att ändå göra motstånd är enormt.
Mahsa Jina Aminis namn kännetecknar alla kvinnor i Iran som lever under förtrycket. Hon var ingen regimkritisk journalist. Inte politiker eller ens demonstrant. Hon var en vanlig, 22-årig tjej på besök i huvudstaden med sin familj.
När Mahsa Jina Amini greps hade hon både slöja och löst sittande kläder – men de som grep henne tyckte att hon bar slöjan på fel sätt. För det misshandlades hon så svårt att hon dog.
Det lagstadgade förtrycket mot kvinnor gäller långt mycket mer än klädsel. Kvinnor i Iran behandlas som andra klassens medborgare men kvinnorättsrörelsen i landet har en lång tradition.
Mahsa Jina Amini har två namn, eftersom hon var kurd i Iran. Jina är ett kurdiskt namn. Det kurdiska folket i Iran är en statslös minoritet, och kurdiska kvinnor lever under dubbla förtryck. Deras språk och kultur är förbjudna. Trots att bara ungefär 10 procent av Irans befolkning är kurder uppges nästan hälften av landets politiska fångar vara kurder. Kurderna diskrimineras och lever ofta i outhärdlig fattigdom.
När slagordet ”Kvinnor, Frihet, Liv” nu hörs på demonstrationer världen över är det viktigt att veta att det är ett kurdiskt slagord. För lika imponerande och inspirerande som protesterna är, lika hycklande är till exempel de svenska politikernas engagemang i den ena frågan och deras ointresse för andra.
För samtidigt som befolkningen i Iran kämpar för sin överlevnad har Sverige just gett grönt ljus till att exportera krigsmateriel till Turkiet.
Samma Turkiet som under lång tid förföljt och fortsätter förfölja den kurdiska minoriteten. Så sent som i helgen greps demonstranter i Turkiet som visade sin solidaritet med upproren i Iran och Mahsa Jina Amini. Det visade sig snabbt att våra eftergifter för medlemskapet i Nato var allt annat än obetydliga.