Skicka inga hyllande mejl – jag blir sömnlös
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Förbannade människor är inget problem.
Skriver man i tidning får man reaktioner. Folk blir förbannade för att de begripit vad man menat, folk blir förbannade för att de inte begripit vad man menat och folk blir förbannade för att de inte begriper någonting. En del är bara förbannade i största allmänhet och passar på att låta ångvisslan gå. Här dyker den verkliga vedklyvarprosan upp. Mycket handlar om utseende, påstådda sexuella perversioner, mentala sjukdomar, frisyr och personlig hygien.
De där utbrotten är kanske inte ett uttryck för det bästa hos människan, men de är ändå begripliga. Är man hyfsat väluppfostrad är det jobbigt att gapa på riktiga människor.
Då är kolumnister behändiga, för de är inte alldeles på riktigt. Kolumnister är ett slags oanimerade seriefigurer. Det syns på bildbylinen.
Det intressanta är vad som händer i andra änden. Ganska snart reagerar man inte, eftersom man inser att man bara är en statist i fullkomliga främlingars egenterapi. Man bläddrar vidare och glömmer. Det är hur lätt som helst.
Det svåra är de uppskattande mejlen.
Nu är vi inne på ett område som egentligen inte alls har att göra med att skriva kolumner, det bara råkar vara så att konturerna blir tydligare om man gör det. Vi kan kalla området i fråga något så svävande som ”relationer”.
Den relation du har till en okänd person som förklarar att du är en idiot är okomplicerad. Du har ingen alls. Men så snart någon säger något uppskattande, så snart någon slår handflatan i ryggen på dig och skrockar konspiratoriskt, då sitter du i klistret. Bokstavligen. Då har ett band upprättats mellan dig och ryggdunkaren. Ni är plötsligt ett vi.
Ofta kan det förstås vara trevligt. Men det är alltid ett potentiellt problem. För vad vet du egentligen om ryggdunkaren? Han kanske ägnar dagarna åt att peta ut ögonen på kaniner. Och nu är du och han ett vi.
Man kan inte bläddra förbi beröm och glömma bort det. Att säga ingenting är i relationer att samtycka. Man kan inte heller slå ifrån sig varje ryggdunkning. Då verkar man både vara paranoid och otrevlig.
Och där dyker obehaget upp.
Om det fanns en kolumnist jag verkligen ogillade vet jag precis vad jag skulle göra. Jag skulle överösa vederbörande med hyllande mejl. Sedan vore det bara att låta de sömnlösa nätterna göra sitt.