Därför är det bra att Carl Bildt jagar olja
På en fransk lågprismack tankade jag 67 liter diesel till min gamla Peugeot. Jag noterade: Billigare soppa än för två veckor sedan. Bra. Hur kan det komma sig?
Svaret är givet. Oljeprospektering har resulterat i nya källor. Samtidigt råder fred på nästan alla håll. Irak får hjälp av ryska Lukoil, Angolas statliga oljebolag, Malaysias Petronas och av ”vårt eget” norska Statoil med att få i gång oljeproduktion och export. Efter sju månaders befrielsekrig pumpar Libyens rebellregering med hjälp av franska Total och italienska Eni åter olja.
Välsigna dem alla! (Och vem sa att Amerika krigar för att få kontroll över olja?)
Det är i detta sammanhang jag blandar mig i Veckans Andra Drev. Inte avklädningen av partichefen Juholt men den hätska hetsen mot utrikesminister Bildt. Jag erinrar mig plötsligt hur jag för prick tio år sedan av Aftonbladet skickades till Rom för att intervjua Bildt. Han hade slutat som Den Höge Representanten i Bosnien. Det skulle dröja innan han blev utrikesminister. Han angav i intervjun sitt yrke som ”internationell diversearbetare i fred och framtid”. Bildt var talare vid ett seminarium i Aspen Institutes regi.
Vi åt en sen middag. Jag frågade: ”Du har fått fan för din roll i Lundin Oil och dess oljeletande i södra Sudan. Ångrar du dig?”
Detta är vad Bildt då svarade i Aftonbladet: ”Det finns i världen en hunger efter fossila bränslen. Hungern kommer bara att öka, när standarden stiger i Indien och Kina och miljoner nya bilar ska rulla där. Det behövs olja – och det är ett faktum att hälften av jordens oljetillgångar finns i tveksamma länder. Ja, Sudan ligger i den nedersta kvartilen. Men låt oss då betänka att Angola är ännu sämre och över Angola har Sida öst pengar. Det är sannolikt bra – liksom att leta olja i Sudan.”
Tio år senare kanske vi ska tänka tanken: Sannolikt är det bra att leta olja i Ogadenprovinsen i Etiopen. Bra, om olja hittas – bra för Etiopiens invånare, för världen och för min Peugeot.
Att leta olja är riskfyllt och dyrbart men också lönsamt om det blir bingo. Som i alla stora infrastrukturella projekt kommer enskilda människor i kläm. Tänk på allt från den kinesiska jättedammen i Yangtsefloden (en miljon människor tvångsförflyttade) till Norra länken (där ekologiskt engagerade uppviglare saboterade bygget). Inte ens vindkraftverk går fria. Jag läser en protestskrivelse om hur ”människor som måste dra ner gardinerna eller täcka för fönstren på grund av slagskuggor från närbelägna vindkraftverk och som får sin sömn allvarligt störd av buller”.
För att inte tala om Kiruna. Hela staden med villor och gator, centrums butiker och tusentals människor flyttas för att de alla vilar på järnmalm, som det lönar sig att bryta. En förmögenhet väntar. Malm är, liksom olja, en nyttighet för hela världen.
Alla är inte glada. Det handlar om en balansakt mellan det utilitaristiska, det bästa för så många som möjligt, och individens önskemål. Valet mellan framstegssträvan och det-är-bäst-som-det-är.
Så är det vid Norra länken och i Ogaden.
Och, som Bildt sa den där kvällen i Rom, sannolikt hade det varit bra att leta olja i södra Sudan. Jag tror inte att Sydsudan i juli i år uppnått självständighet – och blivit FN:s 193:e medlemsstat – om det inte hade haft oljeinkomster att basera sin ekonomi på.
Protester är gratis, sabotage är inte dyra och att ”engagera sig” känns tjusigt, när regeringar eller kommunfullmäktige beslutar om flygplatser, tunnelbanebyggen, malmletning, vattenkraftverk och oljeprospektering. Stämningarna är de samma vid Norrtull som i södra Sudan.
Det är alltid lätt att vara m o t. Jag var nyhetschef på Aftonbladet när 68-generationen gjorde vad den kunde för att stoppa Aseas kraftverksbygge i Cabora Bassa. Jag gav stort utrymme åt protesterna, vilka ansågs vara ”antiimperialistiska”. (Asea drog sig ur. Jobben gick till brittiska byggare).
När jag förra året reste i Moçambique intygade alla att utan kraftverket hade landet inte kunnat gå in i en ny och lyckligare period.
Jag tänkte då: O, så fel man kan ha!