Ett desperat jubel – eller en sista viljeakt
Göteborg. Alliansens ledare står på en scen på Göteborgs central och framför dem är hallen proppad med folk. När jag ser mig om verkar det mest vara valarbetare, de fyra partiernas järngäng, många klädda i orange t-tröjor.
Mycket riktigt bryter det ut en storm av applåder och en orkan av skratt vid minsta skämt.
– De har inte förberett sig, de har ingen gemensam politik, säger Folkpartiets Jan Björklund om de rödgröna. Men var och en har en ekonomisk politik som jag när jag är på mitt vänliga humör vill kalla g a l e n.
HA HA HA HA, dånar det i det gamla stationshuset som nu för tiden mest liknar en galleria. Applåder!
– Vem ska undervisa i skolan när läraren har gått hem för att man har infört sex timmars arbetsdag?
HA HA, applåder!
Sedan tar Centerpartiets Annie Lööf över. De fyra ledarna varvar sina tal. Det visar att de är såta vänner och kan samarbeta. Lööf håller upp fyra fingrar i luften. Fingrarna ska illustrera något inkompetent och totalt misslyckat som socialdemokraterna har gjort men jag hör inte vad.
– Kom ihåg den siffran! hojtar Lööf.
Publiken ropar, skrattar, applåderar. Applåderna är så frenetiska att jag får ont i öronen. Alla runt mig måste ha röda och ömmande handflator. Jublet får något desperat över sig inför valdagen när samtliga mätningar spår förlust.
Eller också är den euforiska stämningen en sista viljeakt, ett försök från valarbetare och partiledare att lyfta varandra, inte snubbla nu, orka...
– Var rädd om Sverige, var rädd om vår ekenomi, säger Fredrik Reinfeldt.
– Ekonomi, rättar han sig och säger sedan ekenomi igen.
Är karln trött? Allt annat vore omänskligt. Han har sagt orden så många gånger, hållit så många tal, varit med i så många debatter.
Trött måste också Stefan Löfven vara. Han kommer till Götaplatsen någon halvtimme efter Alliansens möte på Centralen.
– Det är gött att vara i Göteborg! ropar han.
Politiker som kommer hit fjäskar gärna. Göteborgare är känsliga. Solen steker torget. Den gamle socialministern Sven Hulterström, 76, står framför stadsteatern och äter varm korv. Arrangörerna har ställt bänkar framför scenen. De där bänkarna säger något om Socialdemokratins dilemma.
Löfven är avspänd men inte avspänd på samma sätt som Reinfeldt, Björklund, Hägglund och Lööf. Löfven saknar deras rutin.
Löfven är avspänd därför att han har bestämt sig för att vara spänna av och leva ut.
– De är skattesänkare, vi är samhällsbyggare!
Bifallet blir inte lika upprymt som på centralen. Det är omöjligt att nå samma intensitet på en stor, öppen plats som i trängseln mellan stenväggar. Men Löfven jobbar på, lyfter publiken och levererar precis som sina motståndare rappa enradingar som de flesta nog redan hört.
– Vi har en regering som väntar på bättre tider, Sverige väntar på en bättre regering!
Applåder och visslingar. Och de gamla på långbänkarna framför scenen reser sig och klappar händer och jag tror att det där visar något om kommande styrkeförhållanden.
Det behövdes inga bänkar på centralen, publiken var yngre.
Även om partiet vinner i morgon, hur ska socialdemokratin föryngra och förnya sig? Stefan Löfven trampar i en lång uppförsbacke.