Om okunnighet på höga hästar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns en tjej som jag träffar ibland, rent yrkesmässigt, och hon hör till den fina sorten. Den sorten som alltid, hur tidigt det än är på morgonen, har bläddrat igenom Dagens Nyheters kulturbilaga. Den sorten som är snygg och parant, men inte FÖR snygg och parant. Den sorten som läser reportageböcker från u-länder och oroar sig för såväl koldioxid som tjejer som skär sig.

Vissa morgnar, när DN:s kulturbilaga lanserat någon ny strukturell teori, skulle hon antagligen kunna koppla ihop det ena, det vill säga klimatet, med det andra, det vill säga karvandet.

Antagligen beror alltihop på patriarkatet.

Det kanske låter som om jag irriterar mig på den här tjejen. I så fall låter det alldeles rätt. Det är ju olika, men jag hör till den grupp som har svårt för folk som är bror eller syster Duktig. Jag kan inte hålla tillbaka hånleendet när jag träffar folk som tar sig själva på fullt allvar och vet att de är goda.

Det där räcker ju en bit i just det här fallet, men det finns något ännu värre: den här tjejen kan ingenting.

Man kan hamna i diskussion med henne om någonting, vad som helst, säg första världskriget eller den amerikanska konstitutionen (jag sa ju att det var rent yrkesmässigt). Hon avlossar någon harang på det där sättet som folk gör, när de är övertygade om att de är moraliskt överlägsna. Man hör vad hon säger och man känner igen det, för det är någon radikal popteori, antagligen från DN:s kultursida. Man ger ett motargument. Kanske nämner man Preussen eller Thomas Jefferson.

Hon ser ut som en fågelholk.

Det är tydligt att hon aldrig har hört talas om det ena eller, för den delen, det andra. Hon är osäker på mellan vilka år första världskriget utspelades. Eller riktigt vilka det var som slogs. Eller om Thomas Jefferson kanske är killen som uppfann ångmaskinen.

Det borde kännas upplyftande, på ett elakt sätt. Den maffiga vurpan som okunnigheten, i kombination med de höga hästarna, leder till, borde sända en stråle ljus i ens hjärta, armt och mörkt.

Men så blir det inte. Man blir bara beklämd. Man blir generad, när man ser hennes flackande blick. Man tycker synd om henne.

Fast det är inte det värsta. Det värsta är att man känner igen sig. Undrar hur många välinformerade människor som tycker att jag är den där tjejen?