Låt oss inte glömma att det är barn som har dömts
Domen mot de fem ungdomar som våldtagit en pojke har utlöst vrede.
Som så ofta i dessa sammanhang får populistiskt skrän betydligt större utrymme än relevanta invändningar.
Fem tonåringar förde ut en pojke i en skog och våldtog honom under knivhot i över en timme.
I förra veckan meddelade Uppsala tingsrätt dom: Sluten ungdomsvård i ett år och tre månader för fyra av dem, ett år och en månad för den femte.
Det är inte svårt att förstå upprördheten som domen utlöste. Brottet är avskyvärt och straffen ter sig för många löjeväckande låga.
Till råga på allt sa tingsrätten nej till åklagarens yrkande om att de skyldiga ska utvisas till Afghanistan. Pojkarna skulle ”drabbas mycket hårt” om de slängs ut ur Sverige.
Inte minst detta har väckt kritik. Sakligt underbyggd sådan från jurister som anser att de dömda borde ha utvisats och att det när straffen är avtjänade ska göras en bedömning om huruvida utvisningen går att verkställa eller ej. Men även pöbelvrål i sociala medier om att ”kräken ska deporteras oavsett om de blir mördade i sitt hemland eller inte”.
Utvisning är visserligen en reaktion på brottet, men inte en del av påföljden. Och syftet med denna kolumn är att försöka reda ut hur Uppsala tingsrätt resonerade sig fram till just påföljden.
Domstolen finner att de åtalade skulle ha dömts till sex års fängelse om de varit vuxna. Men då de inte har fyllt 18 döms de till sluten ungdomsvård. Så ser nämligen lagen ut.
Att domstolen därvidlag går emot migrationsverket, som har bedömt att en av pojkarna är 18, har resulterat i att en och annan kolumnist blivit arg.
Det är en kritik som väljer att bortse från hur juridiken ser ut. I asylprocessen är det den sökande som ska bevisa sina påståenden. Pojken hävdade att han var 17, men då han inte kunde presentera pass eller legitimation skrev migrationsverket upp hans ålder med ett år.
I ett brottmål är situationen annorlunda. Där ligger inte bevisbördan på den tilltalade. Därför accepterade kammaråklagare Johan Strömbäck pojkens uppgifter.
Varför blir då inte straffen längre? Det har med praxis att göra. En 17-åring ska dömas till en tredjedel av vad en fullt straffmyndig skulle ha fått. Dessutom ska ytterligare avdrag göras eftersom det i den slutna ungdomsvården inte existerar villkorlig frigivning.
Det går att se domstolens resonemang i ett historiskt ljus. Redan 1825 började kriminalvården i Sverige uppmärksamma att unga förbrytare skulle särbehandlas och i möjligaste mån inte dömas till fängelse.
Med 1864 års strafflag infördes en bestämmelse om att ingen under 14 år kunde dömas till straff. Och redan här fanns en bestämmelse om nedsättning av straff för ungdomar mellan 15 och 18 år.
Reformerna fortsatte i stor politisk enighet. 1935 infördes ungdomsfängelse. Med 1965 års brottsbalk blev tillämpningen av fängelse restriktiv upp till 21 års ålder. Och sedan 1989 har flera nya påföljder för unga lagöverträdare införts.
Den här utvecklingen hänger samman med ökade insikter. Ungdomar har inte sällan en outvecklad ansvarsförmåga. Omdöme är inte en egenskap en människa föds med.
Dessutom ökar risken för att en ung människa ska fastna i kriminalitet om han eller hon tidigt döms till fängelse som en vuxen.
Naturligtvis ska det vara möjligt att diskutera längden på pojkarnas straff. Det är rent av önskvärt. Sverige har inget att förlora på en vital kriminalpolitisk debatt.
Men låt oss inte glömma att det är barn som har dömts. Ska vi verkligen kasta nästan 200 års utveckling av straffrätten och kriminalvården i soptunnan och hålla dem ansvariga som om de vore vuxna?