Väntat med ungdomsvård för mordet på gängledarens mamma
Att 16-åringen dömdes till sluten ungdomsvård för mordet på gängledarens mamma var väntat.
Sverige behöver ungdomsfängelser.
I dag meddelade Uppsala tingsrätt dom i målet mot de personer som på ett eller annat sätt var inblandade i dödsskjutningen av Ismail Abdos mamma.
Åklagare Erik Grönvall presenterade under förhandlingen en stark indiciekedja och att samtliga fem åtalade dömdes är på intet sätt en sensation.
Inte heller överraskar det att en av de två mördarna fick livstids fängelse, trots att han bara är 20 år.
Förbudet mot lagens strängaste straff för unga myndiga togs bort för några år sedan och det finns några exempel på att domstolar använt sig av den nya möjlighet som uppstod.
I det här fallet rör det sig om ett mord som närmast har karaktären av en avrättning.
Den 58-åriga kvinnan sköts till döds i sitt hem, en plats där hon ska kunna känna sig trygg.
Ingenting i förundersökningen tyder på att modern själv var inblandad i kriminalitet. Hennes liv togs av en enda anledning, att hon är släkt med en person som är inblandad i en gängkonflikt.
Mordet var välplanerat, de skyldiga hade gott om tid på sig att komma på bättre tankar och avbryta, men de fullföljde.
Det här var ett brott som utlöste hämndaktioner, nya dödskjutningar, sprängningar, en utveckling som de unga torpederna utan större problem borde kunnat ha förutse.
Försvårande omständigheter saknas, försiktigt uttryckt, inte.
Finns det då någonting förmildrande i detta hänsynslösa brott?
Försvaret försökte med att kvinnan dog ögonblickligen, hon slapp lida och känna dödsångest, men det är en argumentation som tingsrätten av lätt insedda skäl viftade bort.
Så långt inga konstigheter. Men åklagaren yrkade på att den andre mördaren, som var 15 år då skottet föll, skulle dömas till fängelse i sex år.
Nu blev det i stället fyra års sluten ungdomsvård. Ett straff som många säkerligen kommer att anse vara alldeles för mjäkigt, men som sett i ljuset av hur lagen ser ut snarare är strängt.
Om pojken hade dömts enligt praxis hade det, med hänsyn tagen till hans låga ålder, blivit två år och sex månader.
I stället landade Uppsala tingsrätt i fyra år, den längsta tid som lagen medger för sluten ungdomsvård.
Om åklagaren fått sin vilja igenom hade ynglingen, med tanke på frigivning efter två tredjedelar, ändå varit ute efter fyra år.
Sett till antalet inlåsningsår är alltså fängelse och ungdomsvård i detta fall ett nollsummespel.
Och då Statens institutionsstyrelse har betydligt bättre kunskaper i att ta hand om fängslade barn än Kriminalvården tog tingsrätten ett klokt beslut.
Med det sagt är inte lösningen optimal. En person som visat sig vara kapabel att begå grövsta tänkbara brott är ute igen vid 20 års ålder.
Möjligen är han vid det laget en ung man som är fast besluten att ta tag i sitt liv och göra någonting vettigare av det än att gå under i gängmiljöer.
Men risken att denne dokumenterat mycket farlige yngling faller tillbaka in i grov kriminalitet är, statistiskt sett, hög.
Och vi har sett det ske gång på gång på gång, väldigt unga pojkar som åtar sig att begå mord mot betalning.
Det är mot den bakgrunden Tidöpartiernas förslag om ungdomsfängelser ska ses.
I juli 2026 vill regeringen att de ska stå klara, anstalter för unga mellan 15 och 17 år som begår grova brott.
Det går att ha synpunkter på hastigheten med vilken förändringen ska göras.
Kriminalvården står inför en massiv utbyggnad redan utan denna reform och såväl facket som barnrättsorganisationer varnar på goda grunder för att tiden är för knapp.
Men det sagt behöver någonting ske. Kriminalvården är bättre rustad att ta emot mördare än vad Sis-hemmen är.
Dessa hem var en god idé då de inrättades i början på 1990-talet. Men då fanns inte vår tids grova kriminalitet bland barn och ungdomar.
Torpeder som döms för avrättningar är ute igen efter några år, om de inte har fritagits eller rymt innan de vårdats klart.
I ett ungdomsfängelse, där många av de intagna ännu har skolplikt, skapas bättre förutsättningar än vad dagens system medger.
Bättre förutsättningar för såväl den dömde som för ett samhälle som behöver skyddas.
Det finns färska exempel på 17-åringar som döms till fängelse och avtjänar straffet blev vuxna vaneförbrytare. Det är sannerligen inte en bra ordning.
Det har funnits ungdomsanstalter tidigare. De avskaffades 1979.
Ett Sverige som drygt 40 år senare bygger nya fängelser för barn är ett Sverige som har misslyckats.
Men nu är vi där vi är och jag tror att de behövs.