Nu är det hög tid för nästa revolution
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Förra veckan kom en kamrat ut ur garderoben. Journalisten Maria Carlshamre berättade offentligt att hon blivit misshandlad i tio år.
Att våga bryta tystnaden, särskilt för en framgångsrik medelklasskvinna, är mycket ovanligt.
Misshandel anses uppenbarligen vara skamligt och något som ska förtigas, oklart varför. Det kan i alla fall inte vara för barnens skull. De ungar som sett sin mor få stryk vet exakt vad som pågår. Vad är bäst för dem? Att höra sin mor få stryk eller att det slutar och att de får bekräftelse på att det som hände både var fel och brottsligt?
Eller ska kvinnan tiga för mannens skull? Bra för honom men ologiskt för alla andra.
Nej, det är mycket som är väldigt märkligt när det gäller våld mot kvinnor, mycket man inte begriper.
Enligt BRÅ är det bara 20-25 procent av våld mot kvinnor som polisanmäls. Av dessa leder drygt 25 procent till åtal. Bara en del av dem fälls.
Enligt Amnesty International så beror detta på att kvinnorna systematiskt förminskas och blir inte trodda av rättsväsendet. Deras ord är inte lika mycket värd som mannens. Välkommen till Saudiarabien.
Ok. Jag blev själv förvånad när Maria Carlshamre berättade att hon blev misshandlad. Sedan, när jag rannsakade mig själv, fick jag ju erkänna att jag sett en massa tecken men blundat.
Att neka och stoppa huvudet i sanden är en mänsklig reaktion. Det hade ju varit bekvämare och enklare om det inte vore sant. Han som är så trevlig kan väl inte slå?
Och problemet med kvinnomisshandel är att eftersom kvinnor tiger så blir det så abstrakt. Det blir till siffror och något som händer långt borta, inte inne hos grannen.
Efter Carlshamres outning hörde massor av kvinnor med typiska medelklassyrken av sig till henne: journalist, chef, jurist, lärare och polis. Framgångsrika kvinnor som lever i misshandelsförhållanden och som tiger.
Tänk om de rest sig upp och berättat sanningen, vilka enorma konsekvenser detta fått. Brottsligheten hade synliggjorts och ingen skulle kunna förminska dem genom att säga att det handlade om svartsjuka kärringar som ljuger.
Framför allt hade skamstämpeln tvättats bort. Skam är det förakt man förväntar sig av andra när man berättar sanningen. Men när man släpper in sol på trollen så har de ju en förmåga att spricka. Kvar finns bara en stor lättnad och befrielse. Och vad finns det egentligen för något att skämmas för?
Nej, misshandlade kvinnor kan lära mycket av homosexuella. Om inte bögarna och flatorna vågat komma ut och krävt sina självklara rättigheter så hade de fortfarande varit osynliga. Nu vågade de föra ett jävla liv och det föränd-rade världen.
Nu är det dags för nästa revolution. Misshandlade kvinnor är 2000-talets bögar. Hoppas ni finner mod att komma ut ur garderoben. För det är ju det enda sättet att förändra något, att våga börja själv.