Göteborg är som en påhittad värld
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Någon gång på sjuttiotalet skrev Kingsley Amis ett slags bakvänd science fiction-roman. Den utspelar sig i England i det som då var nutid, men allt är en aning medeltida. Det beror på att reformationen aldrig lyckades, något som bland annat har lett till att användandet av elektricitet är förbjudet.
Det finns motorer, men bara dieselmotorer, som inte kräver tändstift. Kyrkan styr det mesta. Man känner igen sig, ändå är allt konstigt.
Titeln är ”The Alteration”, Förändringen. Den syftar på att huvudpersonen är en pojke som sjunger så vackert att han ska bli kastrerad, för att behålla sin ljusa röst.
Jag vet inte riktigt vad det är, men när jag kommer till Göteborg känns det som om jag klivit in i den där parallellvärlden. Inte så att de stängt av elen. Jag ser inte heller en osedvanligt stor mängd katolska präster på gatorna. Såvitt jag vet har ingen här nere några fastare planer på att göra mig till kastrat. Förresten är det för sent. Ändå känns Göteborg mer som en parallellvärld än som en annan stad.
Det är något i grunden gåtfullt med allting. Det är bekant, men ändå helt annorlunda. Som om en stor historisk händelse har gått förbi just den här fickan av verkligheten och att den därför puttrat på i en annan och märklig riktning de senaste decennierna.
Nu kommer en del av er göteborgare förstås att känna er förolämpade. Ni gör ofta det. Men det är inte alls min avsikt. Jag påstår inte att Göteborg är sämre, eller fjantigare, eller mer efterblivet än något annat. Jag säger bara att Göteborg känns som ett påhitt. En rätt väl genomfört sådant, kanske det är bäst att tillägga.
Det finns städer som i någon enkel mening är mycket konstigare. Vem skulle ha varit djärv nog att uppfinna Manhattan, om det inte redan fanns? Men just därför ger sådana städer en omedelbar känsla av verklighet. De är självsäkert över tygande i sin konstighet. I Göteborg känns det tvärtom som om en regissörsstämma när som helst skulle kunna ropa ”Bryt!” Att alla statister då plötsligt skulle låta axlarna sjunka, torka rolltolkningen ur ansiktet och bli sig själva igen.
Göteborg är nästan på riktigt. Men bara nästan.
Det är klart att det är här, och ingen annanstans, man ska samla romanförfattare för att hålla bokmässa en gång om året.