Hon är bara fyra och tror att hon inte kan

Frida Söderlund

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-06-04

Min kompis har en fyraårig dotter. Hon har gått på gympa hela vintern, men den tar slut där sommaren tar vid och hon har längtat efter att få börja spela fotboll. Längtat och tjatat och längtat igen. Till härom dagen när hon kom hem från dagis och hade kommit på att hon inte alls kan börja spela. Varför?

– För jag är bara flicka, ingen pojke, sa hon.

Nu vill hon inte längre spela fotboll, för att hon är övertygad om att hon, som ”bara flicka”, inte kan. Inte kan, inte får, inte borde. Hon är fyra år gammal och tror redan att vad hon kan och inte kan göra baseras på hennes kön. För det har hon fått höra på dagis.

Jag minns när jag var sju och inte heller ”kunde” spela fotboll för att jag var tjej – det fanns ju inget lag för tjejer. Så jag spelade med killarna tills det ansågs bli för ”svårt” för mig som ­”bara flicka” när planen gick från sjumanna till fullstor.

Och jag grät och grät. Inte för att det innebar slutet, det där tjejlaget som inte ­hade funnits några år tidigare hade bildats, men för att jag rört mig i strukturer och kulturer som sagt åt mig att tjejer var ”sämre”. Och jag ville inte bli sämre. Tretton år gammal stod jag plötsligt mitt emellan två fotbolls­planer utan att känna att jag hörde hemma på någon av dem.

Att tjejerna på något sätt skulle vara ”sämre” var ­så klart inte sant. Det var ett jävla skitsnack. Baserat på gamla normer och kvävande strukturer. Men jag som ­”bara flicka” hittade mig själv utan en självklar plats 2004 - och 2016 verkar inget ha förändrats. Med det sagt, vad i helvete är det vi lär våra barn egentligen?

Ingen 4-åring eller 13-åring ska behöva komma hem och ge upp drömmar och intressen för att strukturer säger åt dem vad de klarar och inte, baserat på deras kön. Våra möjligheter och talanger och passioner sitter i själ och hjärta och vilja. Oavsett om du är tjej, kille eller icke-binär.

Vi, människor, ska kunna spela fotboll och älska idrott och förverkliga drömmar, vilka de än är, varje dag.

För allt det är något vi gör med sinnet – och ­inte med könet.