Vi känner dem inte
– Majoriteten vill leva lugnt och tryggt, säger Fredrik Reinfeldt när han intervjuas i TV om kravallerna i Husby.
Statsministerns ord berättar inte så mycket om Husby, men indirekt desto mer om vårt uppdelade samhälle.
Varför finner Reinfeldt det nödvändigt att påpeka att majoriteten av invånarna i Husby vill leva normala liv? Att de vill "sköta sig", som han säger i samma mening?
Därför att Reinfeldt precis som vi alla i majoritetssamhället, vita infödda svenskar, är främmande inför invånarna i Husby. Vi känner dem inte. Det betyder inte att vi är fientligt inställda till dem, att vi misstycker till invandring. Det betyder bara: Vi känner dem inte.
Ingen politiker fann såvitt jag minns det nödvändigt att påpeka att majoriteten av invånarna på Södermalm vill leva lugnt och tryggt när ungdomarna i Reclaim the Streets gjorde gatorna osäkra. Eller att majoriteten på Östermalm "vill gå till sina jobb och sköta sig" när Reclaim the Streets löpte amok på den vackra esplanaden Karlavägen.
Främlingskapet mellan innerstaden och en förort som Husby handlar inte främst om hudfärg eller etnicitet. Det handlar om social position, om motsättningen mellan arbete och arbetslöshet. När den motsättningen också får en etnisk dimension, infödd med arbete mot invandrare utan, blir den explosiv.Statsministern går då ut med en försäkran om att människorna i Husby är lika normala som alla andra. Det är välment men bekräftar bara segregationen. Särskilt när statsministern kryddar sitt uttalande med ordet "svensk":
– Svensk lag gäller lika för alla över hela Sverige.
– Svensk polis finns där...– ...svensk lagstiftning...
Ja, vilken lag skulle annars gälla? Vilken polis förutom den svenska skulle upprätthålla den svenska lagen?Språket glider omedvetet över till att vi, svenskarna, är hotade. Likadant är det i påannonsen för inslaget, där Aktuellts Cecilia Gralde säger:
– Han (Reinfeldt) påpekade att Sverige aldrig får ge vika för våldet.
Är det Sverige som är angripet?
I textarkivet letar jag upp hur den dåvarande statsministern Göran Persson kommenterade kravallerna i Göteborg 2001. Det var högt tonläge och hårda ord. Lagändringar. Utökade befogenheter för polisen. Om demonstranterna sa han:
– De kallar sig antifascister. Men hela deras beteende bär drag av den fascism som vi trodde att vi hade utrotat i Europa... Vi kan inte ge upp. Vi måste säga att det räcker nu.
Inget Sverige hit och Sverige dit, inget om att majoriteten av göteborgarna vill leva lugnt och tryggt. Det behövdes inte. Det var ju vita ungdomar som skövlade stan.