Sluta leka följa John, krigskorrar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är märkligt vad som styr nyhetsrapporteringen, speciellt när det gäller utlandsbevakningen.
Kriget mellan Hizbollah och Israel har dödat hälften så många civila som Irakkonflikten. Läget i Bagdad blir allt mer desperat och i juli slogs det rekord i antal bombdåd och döda. Ändå verkar ingen bryr sig.
Nu är jag självklart inte objektiv i frågan eftersom jag var där. Bilderna av sårade och döda irakier och amerikaner dansar fortfarande runt på näthinnan. Det är inget man skakar av sig lätt, och så ska det inte heller vara. En reporter ska förmedla verkligheten och när den når medierna blir den också verklig för läsare och tittare.
Så varför finns Linda Rosing men inte översvämningarna i Etiopien eller krisen i Sri Lanka?
Det hela är ett mysterium.
Globaliseringen gör att vi påverkas av vad som händer i världen, vare sig vi vill det eller ej. Att ha en bra rapportering där många olika, skickliga röster som berättar om vad som sker i omvärlden vore därför vara en självklarhet. Så varför är medierna ofta så osjälvständiga och leker följa John hellre än att hitta på egna idéer och vinklar?
Krigsrapporteringen, som borde vara den bästa journalistik som kan frambringas, är påfallande ofta lam och slentrianmässig. Det verkar som om det finns en motvilja att pallra sig ut i verkligheten, särskilt om råkar vara lite otrygg.
Inte en enda svensk frilansjournalist syntes till i Irak trots att det är ett lysande tillfälle att kunna skildra ett historiskt skeende till låga omkostnader.
Jag förstår det inte. Visst, människor är olika och jag själv skulle förmodligen vara en vandrande katastrof som nöjesjournalist, men är det verkligen viktigare att bli kliad på ryggen runt Stureplan än att skriva om en världshändelse?
Visst finns det bra reportrar som kan skriva om krig på ett bra sätt. Och lyckligtvis håller den gamla generationens "Oj vad jag är ball som här står vid fronten när kulorna viner"- journalister på att försvinna.
Den nya generationens krigskorrar är pålästa, seriösa och verkar mest vara bekymrade över vad som sker. Men varför finns det inte ett större intresse bland medierna att utveckla krigsrapporteringen?
Själv tycker jag det vore fantastiskt med en debatt om utrikesjournalistik och framför allt krigskorrespondentens roll. Hallå Olof Palmes internationella center, här har ni ett seminarium att fixa.
Och vad vill ni läsare veta? Skiter ni i omvärlden och bryr er mer om dokusåpor än om vad som händer i Libanon och i Irak? Eller behövs det mer av båda? Det vore spännande att få veta vad ni tycker, egentligen.