Inget ändras – medan politikerna skyller på föräldrarna
– Det börjar inte i skolan, det börjar inte med socialtjänsten, utan det börjar i familjen.
Så sa Ebba Busch när hon ombads diskutera gängkriminalitet under gårdagens partiledaredebatt.
Hon fortsatte:
– Det finns inget som kan ersätta en närvarande mamma och pappa. Som med kravlös kärlek – men också med kärleksfulla krav – sätter gränser.
En väl förberedd formulering.
De andra partiledarna verkade hålla med. Även statsministern talade om föräldrar som ”uppfostrar sina barn rakt in i kriminalitet”. Då nickade Magdalena Andersson instämmande.
Föräldraansvaret har varit ett populärt ämne det senaste året.
– Föräldrar ska veta att om man låter sina barn växa upp i kriminalitet, då är man inte en bra förälder, sa Ulf Kristersson tidigare till Expressen.
Några timmar innan partiledardebatten publicerade Aftonbladet berättelsen om Pernilla, 54.
Hon är mamma till en gängkriminell som begått en lång rad grova brott tillsammans med bland andra Foxtrotnätverket.
En av de första föräldrarna i den situationen som vågat berätta öppet om hur det är.
Men i dag är det många som lever med samma sorts ångest som Pernilla.
Enligt Agenda var antalet barn under 15 år som var brottsmisstänkta i mordärenden mellan januari och september förra året 34 stycken.
I år är samma siffra för perioden 114 barn.
Ändå behöver personer som Pernilla närmast lyfta sig själva i håret för att våga berätta något alls om sin vardag.
Pernilla berättar hur svårt det varit att kräva mer stöd i skolan, för att man inte vill vara ”den föräldern”. Och för att det ändå aldrig fanns några resurser.
Liksom andra föräldrar jag talat med har Pernilla inte uppfostrat sin son ”rakt in i kriminaliteten”. Utan tvärtom ofta bränt ut sig i försöken att få honom ur den.
Skamkänslorna är stora.
För andra föräldrar jag talat med blir tonläget i debatten som ytterligare piskrapp. Vilket leder till att de som lever i den här verkligheten talar ännu mindre om den. Medan vi andra – journalister, politiker, tyckare av alla slag – talar ännu mer.
Det är självklart något som behöver förändras.
Samtidigt har ju inte Ebba Busch och de andra fel i sak.
Vi behöver också diskutera det faktum att många unga kriminella kommer från fruktansvärda uppväxtförhållanden. Och att vissa lever i familjer där flera andra är kriminella.
Kanske är det bara det eviga pratandet som till slut känns fel?
Borde kanske pratandet överlämnas till oss professionella babblare – till media och den delen av offentligheten vars uppgift det är att just diskutera de svåra samhällsfrågorna?
Av politikerna önskar vi ju även handlande. Förändring.
Minns ni Mikael? Pappan som mördades i en gångtunnel i Skärholmen.
Mikael, vars familj är nära vänner till familjen runt Adriana, som var 12 år gammal när hon dog utanför ett McDonalds i Alby, av en kula som var avsedd för en gängkriminell man.
Dagen efter Mikaels död stod jag med Adrianas mamma och Mikaels syster på Skärholmens torg.
Politikerna paraderade förbi i skytteltrafik: justitieminister Gunnar Strömmer, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, alla följda av tv-kameror.
Sällan har jag hört så många löften och stora ord som den dagen. Så många kondoleanser till de dödas familjer. Så mycket pratande. Nu räcker det, sades det.
– Men så lät det ju efter Adrianas död också, sa Adrianas mamma, medan hon höll om Mikaels syster.
– Och det var nästan fyra år sedan.
I helgen var det sex månader sedan Mikael dog.
I helgen publicerades också en artikel i Svenska Dagbladet.
Den har inte uppmärksammats mycket i den kriminalpolitiska debatten, som till stor del handlat om gästlistan till Jimmie Åkessons bröllop.
Artikeln i SvD handlar om vad som förändrats efter mordet på Mikael. Efter den historiskt starka retorik som följde på mordet. Efter löftena och tårarna på Skärholmens torg.
– Inte ett skit, enligt en socialsekreterare.
– Det var bara ett presstillfälle för politikerna där de kunde synas. Det har inte tillkommit pengar eller personal, inga nya direktiv eller någon.
26 socialsekreterare larmar i ett öppet brev till förvaltningsledningen. De skriver att budgetunderskottet som stadsdelen befinner sig i riskerar att drabba de mest utsatta barnen och ungdomarna.
Problematiken riskerar alltså att försämras ytterligare, enligt de som jobbar med den.
I resten av artikeln försöker SvD:s reportrar reda ut anledningen.
Varför förändras inget i den fråga vi pratar allra mest om?
Jan Jönsson (L), oppositionsborgarråd i Stockholm, riktar genast kritik mot Karin Wanngård (S), som är finansborgarråd.
I ett interpellationssvar försvarar sig Wanngård med att det pågår en ”omläggning i trygghetsarbetet”. Hon passar i sin tur på att rikta kritik mot regeringen.
”Den dagen som regeringen slutar spara in på kommunerna kommer vi att kunna göra ännu mer”, skriver Wanngård.
Alla skyller på alla.
Själva ansvaret – det många politiker i dag vill placera hos familjerna – fortsätter att skickas runt som en glödhet sten.
Många föräldrar som bönat och bett sina politiker om förändring får i dag höra att ansvaret nog egentligen ligger i hemmet. Hemma hos dem.
Och det gör det väl.
Det ligger väl där också.
De föräldrar med kriminella barn som jag talar med brukar hålla med. De är sällan sena att ifrågasätta sig själva.
Men bland många av dem finns också något annat, mitt i skammen och ångesten. En stark ilska, riktad mot de politiker som lovar saker som sedan inte genomförs. Mot de som pratar, men som inte gör.