Uppdaterad 12.00 | Publicerad 11.35
Hon kände sig som en vanlig mamma – med ett stökigt barn.
Men när Pernilla Pernsjös son gled djupare in i gängkriminalitet började hon tvivla på sig själv. Domarna blev grövre. Till slut befann sig Alfred mitt i den blodiga konflikten kring Foxtrot-nätverket.
Sedan kom explosionen utanför porten.
Inom Pernilla Pernsjö, 54, finns det ofta flera olika känslor på samma gång.
Ibland krockar de med varandra.
Som till exempel en dag i februari 2018, på häktet i Sollentuna. Då kliver hela familjen – Pernilla, pappa Göran och de två döttrarna – in i ett besöksrum.
Teckningar sitter på väggarna och i en korg ligger leksaker och böcker. Det är här de små barnen kramar sina pappor, tänker Pernilla.
Familjen ska träffa sonen Alfred, 21, som vid det här tillfället är misstänkt för grovt narkotikabrott efter att ha hanterat drygt tjugo kilo amfetamin tillsammans med två personer ur det kriminella nätverket Dödspatrullen.
Sådant får man dock inte prata om under ett övervakat besök.
Så familjen sitter i en cirkel mitt i rummet, med en polis i ett hörn. Och de pratar om allt annat: systrarna berättar i munnen på varandra om sina liv, Alfred om sina dagar på häktet. Alla får ge honom en snabb kram.
Efteråt, på väg ut från häktet, vänder sig polisen till Pernilla och säger:
Hur hamnade er son i det HÄR? Han är ju helt… normal?
– Det vet vi faktiskt inte riktigt, säger Pernilla.
– Det har varit stökigt länge. Men inte på den här nivån.
– Han har beblandat sig med de värsta i Stockholm, säger polisen.
– Jag kan inte säga mer, men det jag kan säga är att de här personerna är bland de farligaste i Sverige. Få bort honom därifrån.
– Måste vi vara rädda för vår säkerhet, frågar Pernilla.
– Nej, svarar polisen och går iväg.
Det är här känslorna krockar för Pernilla Pernsjö.
Vad ska man egentligen känna efter ett sådant samtal? På ett sätt, tänker hon, är det väl bra att polisen uppfattar Alfred som normal. Samtidigt känner hon sig provocerad. Men har svårt att sätta fingret på varför.
– Vad menar han, liksom? Varför skulle inte Alfred vara normal? Jag vet väl hur mitt barn är. Och det där med att få bort honom? Hur? Han sitter ju för fan inlåst.
Familjen hör ofta liknande saker av poliser som griper Alfred. Vilken tur att han har er, säger de. Tur att ni har så bra sammanhållning i familjen.
– Det betyder mycket att det märks att han kommer från ett bra hem, säger Pernilla Pernsjö.
Alfred själv säger samma sak under förhör och rättegångar: att han haft en trygg uppväxt i en bra familj.
Så vad är det som har hänt?
Vad gjorde en glad, empatisk och snäll son till en slags projektledare i våldsvågen som sveper över landet? Någon som åklagare menar har en ”organisatorisk roll” i nätverket Foxtrot.
Under nio månader hinner Alfred Wennberg dömas fem gånger, bland annat för medhjälp till mord, grovt vapenbrott, grovt narkotikabrott, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor och allmänfarlig ödeläggelse. Ett fängelsestraff på 12,5 år.
I medierna kallas han för ”Foxtrots bombmakare”.
Det uttrycket hatar Pernilla Pernsjö nästan mest av allt.
Under ett samtal i sitt kök den här hösten begraver hon ansiktet i händerna.
Det senaste året har hon ofta klickat på artiklar om sin sons grova brott.
– Det känns fortfarande overkligt. Samtidigt har jag fått lära mig att han har den sidan också. Men han har ju aldrig haft den mot oss.
– Man sitter i soffan och lutar huvudet mot hans axel. Sen kanske han går ut med skyddsväst och vapen. För mig är det fortfarande svårt att få ihop de två bilderna i huvudet.
Nu har Pernilla skrivit sin egen berättelse. ”Älskade jävla unge” heter boken. Där berättar hon om livet med en kriminell son.
När allt började trodde jag att det var tillfälligheter, enstaka händelser. Alfred är mer arg än andra barn. Han samlar på sig ilska och sen exploderar han, kanske för något som utifrån sett verkar vara en bagatell.
Han gör kriminella saker och polisen har varit här, han dricker alkohol och röker marijuana. Men är det så farligt, egentligen? Vi har det ju bra där emellan. Han är fortfarande den fina, mjuka Alfred. Jag får alltid krama honom och pussa honom, även när han har kompisar med. Han vill att vi följer med på fotbollen, att vi ska se alla matcher.
Han tycker om att lyssna på musik och är den som säger att barnen ska ge mig frukost på sängen när jag fyller år. Han tycker om att tippa, men tycker ännu mer om att vinna. Han skrattar hysteriskt åt pruttar och han skickar mig sms så fort han ska ha prov, för han vet att jag vill det. Han är generös och han är enormt lojal med sina vänner.
Han gormar och skriker om alla möten med socialtjänsten och drogmottagningen, men han följer oftast med. Han kan vara rätt följsam. Det kommer nog att gå över, har jag upprepat som ett mantra för mig själv.
– Textutdrag ur boken ”Älskade jävla unge”.
Under Alfreds uppväxt har familjen kontakt med lärare, rektorer, socialtjänst, och BUP. Egentligen alla samhällsinstanser som ska hjälpa ett barn. Man tar emot den hjälp som erbjuds och bråkar för att få mer. Lärare kämpar och ställer upp. Insats på insats. HVB-hem efter HVB-hem.
– Man vänjer sig vid att leva i kris. Man liksom slipas ned på något sätt, säger Pernilla Pernsjö.
Alfred får till slut en diagnos: ”utagerande stört beteende”. Pernilla lyckas inte ens googla fram vad det innebär. Senare ska han även få diagnosen adhd.
I perioder går saker åt rätt håll. Alfred tar jobb och försöker plugga upp betyg. Under flera behandlingar för missbruk bestämmer han sig för att byta liv. En dag kommer han hem, fast besluten att ändra riktning, och målar frenetiskt om hela sitt rum.
Men det kommer alltid ett bakslag. Ett samtal från polisen eller ett återfall.
Borde familjen ändå ha gjort mer?
Pernilla drar efter andan.
– Till slut landar jag i att det man kan göra är att kämpa för sitt barn tills man ramlar ihop. Man kan be om all hjälp man kan få och tjata tills man fått den. Mer kan man inte göra. Efter det försöker man bara hålla ihop sin familj.
Finns det något du önskar att ni gjort annorlunda?
– Det är klart vi har pratat om fler saker. Flytta, kanske? Samtidigt är det inte så bra för två andra barn som har ett fungerande liv, eller för oss föräldrar som ändå behöver jobba. Och Alfred har ju också flyttat runt mycket i landet på olika boenden.
– Sen har jag väl önskat att jag vågat kräva mer stöd i skolan, tidigare. Samtidigt vill man inte vara föräldern som ställer orimliga krav på personal som redan är pressad. Eller jag var inte den föräldern i alla fall.
Känns det som att ni underskattade problemen?
– Nej, snarare tvärtom. När någon ringde från skolan och sa att Alfred gjort något, då utgick jag alltid från att det var sant. Oavsett vad han själv sa. Alfred var ju inte ansvarig för precis all småskit som hände. Men han var ofta inblandad.
Pernilla hukade under återkommande vredesutbrott. Det blev hål i väggar och dörrar. Till slut började hon se sig själv mer som medberoende, än som en stöttande förälder.
– Hela tiden var det saker som gick sönder. Jag visste inte hur jag skulle hantera eller möta det. För jag fattade verkligen inte vad som gjorde honom så arg. Det gör jag inte i dag heller. Jag når inte in där. Han har aldrig kunnat prata om det, vilket gör allt jättesvårt.
Vad innebär det att vara medberoende till sitt barn?
– Att alltid gå och känna in stämningar. Att parera och ändra sig utefter läget. Att ens mående styrs av en annan person, som ju uppenbarligen inte själv mår bra.
Tror du att han själv förstår mer i dag?
– Nej, inte än. Jag tror att han skjuter bort sånt och lever i sin bubbla. Han säger alltid att vi ska prata om det sen. Men jag vet inte när det blir.
Vilket ansvar lägger du på Alfred?
– Mycket, så klart. Jag känner att han har brustit i ansvar mot sig själv. Nästan från början har det känts som att han inte har förstått allvaret i något han gör. Det är inte allvarligt att bli dömd för misshandel, det är inte allvarligt att röka cannabis.
– Han har också alltid velat ha det där farliga. Han åkte mellan vagnarna på tunnelbanan. Någon ringde och berättade att han har klättrat upp på Västerbron. Fanns det en regel så skulle den brytas.
Kan du förstå varför?
– Nej. Jag är motsatsen, verkligen ingen kicksökande person och så ska jag möta min egen son i det. Jag säger att jag förstår, ”jag förstår att du behöver det här”. Men samtidigt kan jag verkligen inte relatera.
Under åren har familjen fått höra att de ska ”sätta gränser”.
– Jag har alltid haft svårt med det där de kallar för ”tough love”. Som man fått lära sig att man ska göra: att man inte ska låta dem komma hem om de är påverkade och så.
– Hur gör man det? Jag vill ju bara att han ska vara hemma och ligga och sova så jag vet var han är. Men när han blir myndig och åren går och när jag själv förändras, inser jag också att det måste vara nog. Det sitter långt inne att säga till sitt barn att han inte kan bo hos en mer.
Hur man gör för att ta avstånd från sitt eget barn?
– Det är hemskt. Jättejobbigt. För mig har det varit en lång process. Det sitter otroligt långt inne att försöka hålla honom på ett sådant avstånd att jag också kan tänka på mig själv. Det har jag fått träna på att klara.
Är det på något sätt positivt för dig att han är frihetsberövad?
– Visst är det skönt att han sitter inne. Jätteskönt. Dels för att jag vet var han är. Dels för att det troligtvis inte kommer hända honom något då.
”Jag älskar honom, men jag tycker inte om honom”.
Det är en mening som tagit lång tid för Pernilla att formulera. I flera år har hon varit öppen med sin situation. Talat med vänner, bloggat om sin vardag.
– Det är en sorg att att han valt kriminaliteten före oss i familjen. Jag ser framför mig en sån där film, du vet, när en familj samlas för middag och det står en tallrik på en tom plats och alla vet att den står där för barnet som inte kommer. Så är det ofta för oss.
– Då vill jag börja vara glad för de som kommer, i stället för att sörja den som inte är där. Det har jag inte lyckats med alla gånger.
Någonstans här brukar en text som denna erbjuda en lösning.
Något förlösande. En slutkläm eller sammanfattning.
Men i Pernilla Pernsjös verklighet fortsätter livet som förut. Det går framåt ibland, bakåt ibland. För några år sedan separerade hon och Göran, men de har fortsatt ha en bra och tät kontakt.
Medan utredningarna kring Foxtrokonflikten pågick sprängdes plötsligt en bomb i porten till Görans hus – där Alfred var skriven.
Under tiden efteråt kunde Pernilla gå genom en park och tänka: ”Här vore en bra plats att göra det, om någon ville attackera mig”.
Ändå finns ingen större rädsla i dag. Trots den mängd anhöriga som drabbats i gängkonflikter under de senaste åren.
– Jag fattar ju att jag borde vara mer rädd än vad jag är. Kanske är jag jättenaiv. Till exempel med boken.
– Jag tror helt enkelt att vi är avtrubbade. Vi har levt med det så länge och allt har trappats upp så successivt.
En kväll i september 2024 sitter Pernilla Pernsjö i sin lilla, noggrant inredda lägenhet i Stockholm.
Hon pratar om att hon börjat vinterbada, för att rensa huvudet. Om hur trögt det kan vara att dejta i medelåldern. Om ”sinnesrosbönen” som hon brukar upprepa för sig själv.
Att skriva brukar också hjälpa.
– Huvudsaken med boken är att folk ska förstå att det här kan hända i vilken familj som helst. Och att den kanske kan vara till tröst för andra i samma situation. För man är rätt ensam.
Samtidigt handlar det om att ge en annan bild av en son.
– De här pojkarna gör fruktansvärda saker. Jag kommer aldrig att försvara det Alfred har gjort. För jag tycker det är fruktansvärda handlingar. Såklart. Han ska sitta i fängelse. Det är inget snack. Men han är inte bara det där som står i tidningarna. Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Om man vill komma till rätta med det här.
Efter mycket krångel har bokmanuset äntligen nått Alfred i fängelset.
– Han har läst hela. Han skrev till mig att den var rätt bra. Att han hade glömt många av sakerna. Han vill bara ändra två jättesmå detaljer. Sedan bad han faktiskt om ursäkt. Han skrev att han var ledsen. Att det inte var roligt att läsa att jag mår dåligt. Och så skrev han att jag är världens bästa mamma.
Veckan innan boken släpps sitter Pernilla Pernsjö i en bil på väg till högsäkerhetsanstalten Salberga.
Hon tittar ut genom fönstret. Funderar på hur han kommer se ut. På hans nya frisyr. På att han skaffat skägg.
Resan från Stockholm startade tidigt på morgonen. Det har krävts många försök, på många olika telefontider, för att boka ett besök, och hon blev överlycklig när det lyckades.
Men i bilen tänker Pernilla inte så mycket på vad de ska prata om, under timmen i det lilla rummet. Det är inte det viktiga. Det kan ändå lätt bli stelt.
En timme senare går Pernilla Pernsjö ut genom de höga grindarna igen. Säger att hon är fullständigt utmattad. Men ser också glad ut.
Tanken är att hon ska tillbaka till sitt kontorsjobb, men hon kommer istället gå rakt hem till sin lägenhet och somna.
Den här gången stod vakterna upp bredvid Pernilla och Alfred under hela besöket.
Det stör så klart, säger Pernilla. Men dagens mål är ändå uppnått.
– Jag fick krama honom. Ställa mig på tå och krama honom. Det var det finaste.
Fotnot: Alfred Wennberg har givits möjlighet att läsa och kommentera den här texten, men tackat nej.
