Strålande tider i vår huvudstad – för vissa

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-10-23

”Ekonomin har återhämtat sig”, säger ­Michael Wolf, vd i Swedbank, till Ekot. Stora företag går jättebra.

Även Swedbank går bra. 2008 behövde den statligt ­bistånd för att ta sig igenom ­finanskrisen, nu är glädjen återställd och banken har de senaste två åren delat ut 11,6 miljoner aktier till personalen.

Konkurrenten SE-Banken går också bra. Direktör ­Annika Falkengren har, förutom sin årslön på åtta ­miljoner, ett långsiktigt ­bonusprogram värt 20 ­miljoner. Längre ner i hierarkin finns bonusar för kontorsslavarna på det att de ska motiveras att slita extra hårt.

Strålande tider råder i huvudstaden. Lägenhets­priserna går upp, som alltid. Det är brist på kvalificerad ­arbetskraft.
Vi har fått två gigantiska arenor förutom Globen. Det är osäkert om det finns evenemang att fylla ladorna med, om inte Springsteen flyttar hit, men de står där som ­monument över Stockholms framåtanda och ekonomiska styrka.

Som Empire State Building i New York. Den var klar 1931, världens högsta byggnad, ett tecken på att jordens tyngdpunkt förflyttades från Europa till Amerika. Samtidigt tog depressionen fart. Inom ett par år skulle en ­fjärdedel av den amerikanska arbetskraften sakna försörjning.

Två verkligheter kan leva sida vid sida. När Sverige var grått, trist och instängt, rena Östtyskland, låg arbetslös­heten i praktiken på noll.

Ingen vill ha den tiden till­baka. Nu är vi en frejdig ­nation med åtta procent ­utan jobb. För 20 år sedan var sådana tal chockerande, ­bevis på att landet ­befann sig i djup kris.

Nu är krisen permanent och är därmed ingen kris, utan ett samhällstillstånd.
Skotten smäller i förorterna, i söndags blev fyra unga män skjutna vid grillen i Tensta. Den yngste var född 1996. Det tog 20 minuter för polisen att krångla sig till brottsplatsen, vilket visar avståndet mellan centrum och periferi, mellan oss häruppe och dem därnere.

Annars går Stockholm bra. Alla vill hit. Klasskillnaderna visar bara att vi blivit ett normalt europeiskt land. Man vänjer sig.

Eller gör man?

Två verkligheter kan inte ­leva sida vid sida för alltid. Om basen vittrar sönder kommer det förr eller senare att drabba toppen.

Även Östermalm ligger högt i statistiken över skottlossningar.