Det finns inga ursäkter för att våldta ett barn
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En gång lyssnade jag på hur en far berättade hur han våldtagit sin dotter.
Han hade badat sexåringen och liksom ”känt en stöt”, sedan smög han sig in i hennes rum på natten. Hon ville inte, hade först gråtit och värjt sig, sedan blivit apatisk.
-Men jag kunde inte sluta, sa den bleke, klene mannen med jolmig, ljus röst.
Det pågick i flera år, först när flickan blev större vågade hon berätta. Pappan fick vård, kanske blev han frisk, jag vet inte. Men jag kräktes i en papperskorg när jag gick därifrån, djupt skakad. För bland alla brott så finns det inget så föraktligt, så lågt och vidrigt som när en vuxen ger sig på ett barn.
En vuxen ska vara någon att lita på, en förälder ska representera trygghet, någon som försvarar barnet mot världen. Inte någon som använder sin övermakt till att tvinga sitt barn göra ofattbara ting.
”Jag intalade mig själv att hon tyckte om det” sa den pedofildömda fadern.
Men barn vill aldrig någonsin ha sex med en vuxen. Allt annat är bortförklaringar.
Likväl läser man om våldtäkter på barn hela tiden och det verkar som om de blir allt fler: en åttaårig flicka i Sollentuna, en tioårig flicka i Bollnäs, en fyraårig flicka i Gävle. Våldtäkter handlar om makt, men vem är så maktlös att man ger sig på ett barn?
Jag begriper det helt enkelt inte.
Hur kunde vårdaren på Astrid Lindgrens sjukhus våldta en trettonårig patient?
Vilka var de människor som höll en fjortonårig flicka som sexslav i en lägenhet och sedan slängde henne i ett dike, som om hon inte vore värd någonting? Fanns det inte en enda av dem som tvekade? Ångrar de ens vad de gjort?
Och hur kunde den 44-åriga pappan i Linköping sälja sin nioåriga flicka till fyra främmande män. När han greps påstod han att han gjorde det för att ”dämpa sin ångest.”
Men flickebarnet då? Grät hon inte? Låg hon kanske apatisk och stirrade i väggen? Vädjade hon till sig far att få slippa? Hur kunde han undgå att känna åtminstone ett uns medlidande med henne när han filmade övergreppen?
Jag antar att dessa våldtäktsmän är i behov av både hårda straff och vård, att låsa in dem och sedan släppa ut dem igen fungerar uppenbarligen inte. Då gör de ju bara om det.
Och jag antar att de har haft tragiska liv som format dem till vad de är, måhända har flera av dem också blivit utsatta för övergrepp när de var små. Säkert föraktar de också sig själva eller så förtränger de sina handlingar.
Det finns förklaringar till det mesta men faktum kvarstår: att våldta ett barn är bland det mest föraktliga en människa kan göra. Oavsett om man ger sig på en åttaåring i Sollentuna eller en fjortonåring som raggats upp på Lunarstorm.
Att veta om det och inte ingripa är nästan lika vidrigt. Som den barnläkare på den lilla ort där övergrepp på barn hållit på i åratal som bara teg trots att han var skyldig att anmäla det.
Inga ursäkter duger för att förklara hans svek mot dem som sökte hans hjälp. Tänk att våga berätta, vända sig till en auktoritet och sedan - återigen - bli sviken.
För att inte tala om den mamma som hånskrattade när hennes dotter blev våldtagen och gråtande vädjade om hjälp, jag finner inga ord för att fördöma henne.
Barn är det dyrbaraste ett samhälle har, de ska försvaras till varje pris. Av de vuxna, av rättsamhället som måste skipas rättvisa för annars är det lätt hänt att offret växer upp till förövare.
För att våldta ett barn är inte bara ett brott här och nu, det handlar också om att beröva honom eller henne på framtiden. Att tillfoga sår som aldrig försvinner, att krossa tilliten till andra.
En man som gör något sådant är helt enkelt ingen man. Inget kan rättfärdiga en sådan handling.