Shani, 15, är sist kvar i spökbyn: ”Jag är rädd”
Uppdaterad 14.53 | Publicerad 14.25
YUVALIM. Tusentals har flytt härifrån i väntan på kriget mot Hizbollah.
Nu är det bara 15-åriga Shani Friedman och hennes familj som är kvar i spökbyn.
– Jag är rädd, men det går inte att göra så mycket, säger hon.
Solen steker i hamnstaden Haifa.
Nere vid stranden lutar sig semesterfirarna tillbaka i baden baden-stolarna – samtidigt som det israeliska försvaret stör ut gps-signalen för att stoppa inkommande missiler.
– Vad ska vi göra då? säger 62-åriga Shoshi som bor i Haifa.
– Det är klart att jag är rädd. Folk här är rädda, men vi fortsätter att leva.
Har du gjort några förberedelser om kriget kommer?
– Nej, som vadå? Jag tänker gå till skyddsrummet. Jag har levt hela mitt liv här. Jag har en stor familj. Vi kommer inte att lämna Israel. Det här är vårt land.
Halv-svenske Toby: ”Svårt att leva här”
11 mil norrut, i den israeliska orten Kiryat Shmona på gränsen till Libanon, är läget mer spänt.
Banker, köpcenter och mataffärer har bommat igen och lämnats övergivna. Av de 24 000 människor som bodde här före den 7 oktober i fjol är det bara drygt 1 000 kvar.
På det enda öppna matstället jobbar 22-årige Toby Atbul, vars mamma kommer från Helsingborg.
De flesta gästerna på shawarma-restaurangen är tungt beväpnadesom håller gränsen mot Libanon.
– Det är väldigt svårt att leva här, men vi stannar kvar för att hjälpa till med mat till soldaterna och brandmännen som behöver äta och få lite vila, säger Toby Atbul.
Han tar upp sin telefon och visar en övervakningsfilm från när Hizbollahs raket slår ner i grannrestaurangen.
– Det är ett under att ingen dog. Det är attacker här nästan varje dag. Min bästa vän jobbade här i närheten när en luftvärnsrobot slog ner och exploderade så han fick splitter i magen. Han var svårt skadad, men klarade sig.
”Vi är den enda familjen här”
I den lilla byn Yuvalim i Kiryat Shmona är jalusierna nerdragna och fönsterluckorna förspikade på alla hus.
De boende väntade inte ens in evakueringsordern innan de packade bilarna och lämnade området i oktober i fjol.
Utanför ett flerfamiljshus håller en flyttfirma just på att packa ihop någons hem och stuva in det i en lastbil.
– Det är ingen som bor här längre på grund av kriget. Fuck, fuck, fuck Libanon, säger 18-årige Yagel Ben Shimon medan han bär ut en bordsskiva.
Familjen Friedman är några av de sista som är kvar i grannskapet. 15-åriga Shani beskriver situationen som ”sorglig”.
– Vi är den enda familjen här. Jag har inga vänner kvar. Jag går inte i skolan för den är stängd. Jag pluggar på min mobil via zoom och annars sitter mest vid datorn säger hon.
Var är dina vänner nu?
– De bodde här förut, men nu är de utspridda över hela Israel. Många är i Tel Aviv och Jerusalem.
Från balkongen ser de hur ett regn av raketer lyser upp himlen på nätterna. Men de har inga planer på att flytta längre söderut.
– Jag är rädd, men jag tror inte att det finns så mycket att göra. Det är läskigt överallt i landet, säger hon.
Tror du att det blir ett storkrig?
– Jag vet verkligen inte. Jag tror att det blir ett litet krig och sedan är det slut.
