Rockström: Planeten befinner sig i ett cancerläge
”Det som oroar mig mest är haven”
Publicerad 2021-04-07
Professor Johan Rockström ingår i juryn som i höst delar ut Aftonbladets nyinstiftade klimatjournalistpris.
I en stor intervju beskriver han allvaret för planeten som ett ”cancerläge” – och pekar ut havens upptag av värme och koldioxid som det mest oroande området.
– Vi vet inte om det verkligen kommer att hålla, säger han.
Det är som att vi lever i två olika världar.
Å ena sidan en värld där klimatfrågan är på allas läppar och där enorma kliv tas. Där Joe Bidens nya infrastrukturpaket innehåller en satsning på 174 miljarder dollar på elbilar. Där Volvo säger sig sluta med fossilbilar redan 2030 och där priset på utsläppsrätter skjuter i höjden. En värld där Kina ska bli koldioxidneutralt 2060, där investeringarna i vind- och solkraft når rekordnivåer och där Microsoft ska drivas på förnybar energi redan 2025.
Sedan finns den andra världen. Den värld där vi i dag genom att förbränna fossila bränslen pumpar ner så mycket värme i haven att det motsvarar energin från fem atombomber varje sekund. En värld där världens skogar tycks närma sig en brytpunkt för när de kan ta upp mer koldioxid och i stället blir en utsläppskälla. Där världens oljebehov rusar och kommer att öka fram till 2026 och där kolkraften i Kina byggs ut kraftigt.
Hur ska dessa två världar kunna rymmas i samma?
Inga framsteg
Det är en motsägelsefull bild som framträder över de tre senaste åren, sedan IPCC slog fast att utsläppen måste halveras till 2030, menar Johan Rockström, professor i earth system science och chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research.
– Vi har mer vetenskapliga belägg än vi hade för tre år sen, om de risker vi står inför. Att vi närmar oss potentiella tröskeleffekter. Att havsyteökningen går fortare än vi hade förväntat oss. Att Arktis är mycket känsligare än vi trodde. Att korallreven närmar sig, eller redan har nått, en tröskelpunkt.
– Och vad har hänt de senaste tre åren? Ja, vi har inte gjort några framsteg, globalt. På global nivå fortsätter utsläppen att öka. Vi är i ett skörare tillstånd i dag än för tre år sen trots att vi har lärt oss så mycket mer.
Samtidigt menar Johan Rockström att omställningen hos många företag varit i det närmaste explosiv sedan 2018.
– Vi har hundratals internationella bolag som bestämt sig för att man ska landa i nollutsläpp om 30 år. Vi har en tävling inom bilindustrin att elektrifiera, inom stålindustrin om att bli fossilfri. USA, EU och Kina har sagt att man ska följa ”science based targets” och nå noll-utsläpp 2050 eller något senare för Kina. Flera städer, företag, länder, ska halvera utsläppen till 2030, vilket är vad vetenskapen pekar på krävs. Vi kan se ljuset i tunneln.
Det krävs stora infrastruktursatsningar för att gå över till ett koldioxidneutralt samhälle, vilket i sig släpper ut stora mängder koldioxid om vi nu måste använda gammal industri och teknik. Har vi den tiden eller måste vi skära ned kraftigt i stället?
– En jätteviktig fråga. Ärligt talat så finns det inget enkelt svar. Det finns inga belägg för att vi kan fixa klimatkrisen bara genom teknologi och samtidigt fortsätta med våra beteenden som i dag. Men det finns å andra sidan inga bevis för att vi skulle kunna fixa det här bara genom en global massrörelse av beteendeförändringar som är helt osannolika och inte heller kan skalas upp i tid.
– Alltså; det är för bråttom – vi har bara tio år på oss att halvera de globala utsläppen. Man ändrar inte globala beteenden så snabbt, det tog oss en generation att bli av med passiv rökning. Det handlar om att inse att det är en bred palett, med stora investeringar i infrastrukturomställningar som ja; kommer att kräva i sitt övergångsskede ytterligare stora andelar icke hållbar energi, vilket är ytterligare ett argument för att fasa ut ännu snabbare i de sektorer där det är enkelt.
– Kanske ska vi spara den återstående oljan till att bygga våra vindkraftverk, i stället för att köra våra bilar på den?
Men Johan Rockström drar fortfarande slutsatsen att det är möjligt att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5-grader. Men att det är en oerhörd utmaning och att vi nog måste förbereda oss på att vi under period kommer att tvingas se hur temperaturen bryter igenom den viktiga gränsen.
– Den mest realistiska vägen framåt här är nog att vi kommer vara tvungna att acceptera en viss ”overshoot”, att landa vid 1,5 grader kommer med stor sannolikhet att innebära att vi har ett par årtionden när vi är uppe på 1,6 grader. Det kan vara ofrånkomligt, vilket skapar ökade risker under en period i termer av extrema väderhändelser och ökad risk för att vi korsar trösklar i skogar, isar korallrev och permafrost.
– En förutsättning för att slutligen landa vid 1,5 grader är att vi har negativa utsläpp från 2050 och framåt. Och de negativa utsläppen är inga små saker, vi talar om 10 eller upp till 20 gigaton, alltså miljarder ton, per år som ska plockas upp med olika former av CCS-teknik.
10 miljarder ton – det är lika mycket som haven suger upp varje år. Är det realistisk?
– Nej, i dag är det inte realistiskt. Än så länge suger vi inte upp ett enda ton. Men däremot vet vi hur man gör: Det är ingen fantasiteknik, men vi måste börja nu att inte bara minska utsläppen utan också öka forskning och tillämpning av olika sätt att fånga in koldioxid.
Jag har skrivit en del om hoppet, om det är skadligt eftersom det gör att vi inte ser verkligheten som den är och vaggar in oss i en falsk trygghet. Hur ser du på hopp i klimatfrågan?
– Det viktigaste ur mitt perspektiv är att man ställer rätt diagnos. Det första du vill när du går till en läkare, är inte att få hopp. Du vill veta vad du har för sjukdom. Och du vill få en säker diagnos, så du kan få rätt medicinering. Om diagnosen är väldigt väldigt dyster, så föredrar vi ändå att få reda på att vi har cancer än att någon lurar i dig att du har lunginflammation. Och nu är vi i ett cancerläge när det gäller planeten.
– Men eftersom vi är i cancerdiagnosläget, så vet vi empiriskt att utfallet av en så allvarlig diagnos, kan variera utifrån hur man sen psykologiskt agerar. Om man ger upp och förlorar allt hop, så leder det till passivitet. Men om man kopplar krisläget med hopp, då kan man med positiv kraft börja lösa problemet.
Hoppet, menar Rockström, är ingen mirakelmedicin som kan bota någonting. I stället menar han att det är en nödvändighet i ett tillstånd av kris.
– Det finns vetenskap som pekar på att det är för sent för att landa i 1,5 grader. Och det finns vetenskap som pekar på att det fortfarande går. Personligen kan jag tycka att det inte spelar det någon roll: Självklart är det värt att kämpa in kaklet. Sen om du förlorar racet, ja må så vara – men man måste göra allt man kan. I dagsläget är min slutsats dessutom att fönstret till 1,5 grader fortfarande är öppet, om så bara på glänt några år till.
När coronapandemin slog till vidtogs kraftiga inskränkningar i människors friheter för att rädda liv. Varför, skulle du säga, vidtas inte liknande åtgärder när det gäller klimatkrisen med tanke på att den är betydligt allvarligare?
– Det här är en svår fråga. Å ena sidan är det märkligt att vi så abrupt kan lösa coronakrisen men så tydligt misslyckas med klimatkrisen. Samtidigt vet vi ju också att lösningen på klimatkrisen är att vi måste agera resolut under hela mänsklighetens framtid på jorden. Vi talar om en helt ny världsordning.
– Om svaret på klimatkrisen vore att temporärt ,under 2021, stänga ner all kol, olja och fossilgas under tolv månader för att rädda planeten, som om det vore en asteroid på väg mot planeten, då tror jag att man skulle kunna göra det. Men nu är det inte det, nu är det en smygande kris för all framtid. Här har vi hållit på i 150 år och byggt vår välfärd på billig fossil energi – man kan inte anklaga världen för att inte kunna ta ett pandemiomtag direkt.
– Däremot tror jag att pandemin kan lära oss hur otroligt liten den här planeten är. Det som händer i en liten punkt på planeten, i Wuhan, kan knäcka hela världsekonomin. Klimatkrisen är exakt likadan, där det som händer när en liten punkt tippar över – det kanske är en glaciär på Västantarktis, Amazonas regnskog eller Grönland – skickar irreversibla smällar över hela världen.
Vad ser du som mest oroande för planeten som helhet?
– Det som oroar mig mest är haven. Att haven tar upp 95 procent av all värme som vi orsakar med vår förbränning av fossila bränslen och 25 procent av all koldioxid. Haven försuras, vi ser förändringar i Golfströmmen och i Nordatlantens hela värmeväxlingssystem. Vi ser att mer varmt vatten låses fast i de södra ishaven så att isarna smälter snabbare på Västantarktis.
– Och när allt det här sker, så lik förbaskat så förstår vi inte själva hur haven fungerar. Alla klimatmodeller bara fortsätter att anta att haven kommer att leverera den här gigantiska gratistjänsten, att absorbera all värme och koldioxid.
– Och det gör mig orolig. För vi vet inte om det verkligen kommer att hålla. Det är det som snurrar i mitt huvud.
PODD Striden om skogen
Aftonbladet Daily med Staffan Lindberg, klimatreporter på Aftonbladet.