Klatschigt men ingen originalitet

helskärm

Nürnbergs Freedom Call kan sin mustaschmetal, därom råder det ingen tvekan. Efter att i ett par år skvalpat runt i bakvattnet efter sina omåttligt populära föregångare har de i och med hyggligt färska "Eternity" fått förtroendet att göra sin första headlineturné.

Själv fattar jag inte riktigt vad som är grejen med denna kvartett. Visst, de har en rad klatschiga melodier och hygglig tyngd, men nagelfar man deras material närmare förstår man snabbt vad som är det största problemet.

Nämligen personligheten - och originaliteten.

Vi har hör det förut

Kalla mig gnällig i överkant, men många av deras mer snabbhäftande stycken har vi hört tidigare. Kvällens öppningsstycke "The eyes of the world" återanvänder harmonierna från Helloweens "Eagle fly free" och "Warriors" bygger på ett gitarrriff som hämtat från nämnda grupps "I want out". Lägg därtill att "Land of light" i det närmaste är utbytbar med Europes "The final countdown" och bilden blir knappast otydligare.

Inövade poser

Dessutom ligger det något starkt ironiskt över deras framträdande, från basisten Ilker Ersins väl inövade Joey DeMaio-poser till den nästan sirapskväljande balladen "Bleeding heart" och de hurtiga allsångsövningarna. Det känns inte som att det är på riktigt, som att Chris Bay och kompani verkligen menar det de gör.

Är ni helt säkra på att ni inte är lurade?

Freedom Call

Mattias Kling