Fet triumf - men det darrar, Kent

Fullsatt, förväntningar och Globen.

Då darrar till och med Kent en smula.

Men levererar förstås ändå, till slut.

Den här turnéfinalen kan inte beskrivas som annat än en stor, fet triumf.

De borde vara härdade nu. De borde ha vant sig vid att spela för jättelika publikmassor efter Kalas-turnéer och två gig på största scenen i Roskilde. De borde, efter att ha fyllt Scandinavium i Göteborg förra lördagen, tycka att det är väl en piece of cake, det här.

Inte minst för att de ju brukar vara så märkligt svårimponerade av det mesta.

Men Globen är Globen. Folk som spelar i den här arenan brukar heta sånt som Bruce Springsteen och U2 men i kväll är det Kent som bjuder på festen, det är dessutom sista konserten på turnén och sista konserten innan en längre paus.

Då kan inte ens Sveriges största rockband dölja nerverna.

Glömmer texten

Textrader glöms och när Jocke Berg lämnar över "Blåjeans" till publiken lyckas han aldrig ta tillbaka den igen. En bassträng brister när jättegamla pärlan "Slutsats" plockas upp för första gången sen 1995.

Kanske tar Kent därigenom ovanligt mycket tid på sig för att få riktig fyr på föreställningen, samtidigt som det på nåt vis är befriande med små sprickor i fasaden. Rentav lite som när man såg Kent förr i tiden, på musikföreningarna.

Duett med Titiyo

Efter att sånt som "Chans" och "Kräm" lovat gott och Titiyo gästsjungit fint i "Duett" hittar Kent emellertid slutligen fram, och fan vet om de mellan varven inte hittar längre fram än någonsin.

För det är stort när Sami Sirviö skär luften i småbitar med gitarren i "Socker", när allsången dånar i "Om du var här", när bluesiga "Elite" fullkomligen paralyserar med en tyngd och ett mod som väldigt lite annan svensk rockmusik kommer i närheten av.

Rörd av responsen

Eller när Jocke Berg inför avslutande hymnen "747", så tydligt rörd av ovationerna, avslöjar att det här är det sista vi hör från Kent på "ganska lång tid".

I de ögonblicken sjuder Globen, då har de fem från Eskilstuna arenan precis lika säkert i sin hand som Bowie, Depeche Mode eller någon av de andra hjältarna som flimrar förbi på backdropen i finalen.

Egentligen inte alls oväntat, men ändå imponerande.

Låt nu inte den där pausen bli för lång bara.

Kent

Håkan Steen