Monstershow utan dynamik

helskärm

Hammerfall gör helt rätt – men ändå fel.

Snabbt och lättköpt har fått ge vika för tungt och gediget, men ändå blir de inte bättre än bra.

Synd på sådana förutsättningar. Visst bjuder kvintetten på en färgsprakande upplevelse där bomber, pampig scendekor och andra visuella förstärkningar är minst lika viktiga som mustig metal.

Besviken på musiken

Från de pyrotekniska kaskader som smäller i gång ”Riders of the storm”, via backdropens otroligt coola Balrog-liknande monster till snöfallet i ”Glory to the brave” är det en påkostad och maffig show som vi inte har sett maken av från ett svenskt band sedan ? gruppens senaste turné, antagligen. Men när det gäller musiken är jag aningen besviken.

För även om de fem krigarna på papperet gör det kloka i att till största delen fokusera på sitt tyngre material i stället för de endimensionella och opersonliga power metal-styckena blir resultatet att konserten tappar i dynamik.

Onödigt solo

Speciellt tydligt blir det i halvtid när Magnus Roséns onödiga bassolo följs av färglösa tagningar av ”At the end of the rainbow” och ”The unforgiving blade”.

Detta fixas dock till mot slutet, men det är inte utan att jag står och saknar pulshöjare som ”Keep the flame burning” eller ”Dreamland”.

Att man aldrig ska få vara nöjd ?

Fotnot:

Hammerfall spelar i Stockholm i kväll, Umeå i morgon och Malmö på måndag.

Hammerfall

Mattias Kling