Nya Gadd - mer muskler än själ

MALMÖ

För att uttrycka det kort.

Eric Gadd har en stabil bakgrund.

Och en osäker framtid.

helskärm

Eric Gadds soulpop har för det mesta varit skarp och personlig.

Men det känns inte som om dagens svenska framtidshopp i samma genre - Awa Manneh, Masayah, Kaah och Fre - påverkats nämnvärt av hans musikaliska gärning.

Gadd är Gadd. Varken mer eller mindre.

Han lever och verkar i en egen liten värld där Curtis Mayfields samlade 70-talsproduktion och gamla Prince-vinyler fortfarande är a och o. Två influenser som han i sina bästa stunder lyckas göra något eget av.

Ojämt och uddlöst

Det var dock ett tag sen det brände till på allvar.

Materialet från mer sentida skivor som "Spirit" och "Life support" är både ojämnt och uddlöst, vilket givetvis sätter en tydlig prägel på konserten.

Gadd och hans band pumpar dessutom upp några av låtarna till kraftiga fm-rocknivåer som inte alls passar in i den annars så sirliga r"n"b-inramningen.

Den trista powerversionen av exempelvis "You gotta love somebody" går nästan inte att jämföra med "Do you believe in me" eller "The right way", två klassiska Gadd-örhängen som framförs lika distinkt och elegant som ett pressveck.

Bra akustiskt parti

Till höjdpunkterna hör också den starka inledningen, där Eric Gadd ensam framför ett akustiskt medley med korta bitar från bland annat "Bara himlen ser på" och "Why don"t you, why don"t I".

Men det känns som att den konsekventa formeln börjar bli uttjatad.

Kavlar man ut en deg för länge blir smeten tunn - och till slut spricker den.

Eric Gadd börjar sakta nå fram till bristningsgränsen.

Eric Gadd

Markus Larsson