Muse är allt annat än subtilt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-25
till ett band som väljer att fläska på
Muse är större än någonsin.
Därmed inte sagt att deras uppskruvade känslor och pompösa riff blivit mindre tålamodsprövande.
Jag har inte sett Muse sedan ett gig inför 200 personer på KB i Malmö för åtta år sedan.
Den gången skrev jag så här: ”Muse försöker gjuta ihop Radioheads sköra vemod med nåt slags postgrungetyngd och de är måhända en trio man kan sätta ordet power framför – det låter ofta imponerande tajt, fett och hårt – men ger man sig i kast med den här sortens stämningsbaserad rock är subtilitet a och o.”
Just subtilitet tyckte jag var det främsta som saknades hos Muse den gången.
Till Hovet med laser
Nu är det väldigt många sålda skivor, spelningar och utmärkelser senare. Den brittiska trion säljer ut Hovet med laser, höj- och sänkbara videoväggar och roterande trumpodium samt en musik som både lärt sig stava till arenarefräng och tagit in lite elektronik bland falsettballader och mangelriffande, temposkiftande minisymfonier.
Speciellt subtilt är det dock fortfarande inte, sångaren Matthew Bellamy fläskar konstant på med de allra största, mest direkta känslorna.
Ett bombardemang
Det är ett bombardemang som jag kan förstå varför bandets till största delen ganska unga publik faller hårt för.
Men för någon som aldrig varit i närheten av att ha ett Queen på Placebo-steroider som sin idé om den optimala rocken blir nästan två timmar med Muse en ganska rejäl prövning.