Fruktansvärt svårt att ta Jean på allvar

Wyclef Jean har lagt hjärnan på hyllan.

Pajasen tar jönseriet till nästa nivå.

Han är hiphoppens svar på Mora Träsk.

För det handlar om dagisunderhållning. En salig röra som behöver byggas om från grunden.

Wyclef Jean - en gång i tiden geniförklarad medlem i Fugees - satsar allt på att köra huvudet in i kaklet.

Wyclef bjuder bland annat upp en dam ur publiken, sätter henne på en stol och säger att han ska förföra henne med sin gitarr. Han lovar att spela med både tänder och tunga. Han trycker ner gitarren i knät på damen och gnager, gnager, gnager" på strängarna.

Han spelar en rocklåt - en underlig blandning av "Jailhouse rock" och "Long tall Sally" - med egenkomponerad text.

Publiken övar knäböj

Sedan får en liten kille komma upp scenen och sjunga med i "It doesn"t matter". En annan ung åskådare får låna Wyclefs gitarr och lira lite bossanova. Wyclef Jean sjunger också "Happy birthday" till jeppen som såg till att han över huvud taget fick uppträda i Sverige - en jeppe som givetvis också travar fram på scen och som borde få sparken.

Mister Jean hinner också med att klättra upp på en spotlightramp, han får publiken att öva knäböj och börjar med jämna mellanrum på en ny låt innan han slutat med den första.

Musiken? Jo, "Clef backas upp av en dj, trummor, keyboard och bas. Det låter tunt och taffligt. Speciellt eftersom dj:n ofta lägger på samma låtar som Wyclef framför, utan att ta bort sången.

Kan inte tas på allvar

I "Ready or not" och "911" sjunger Wyclef därför med sig själv. I otakt.

Den gamle Wyclef - han som vi trodde skulle ta vid där Bob Marley drog sitt sista halsbloss - skymtar förbi i balladerna "Diallo" och "Redemption song".

Men det är fruktansvärt svårt att ta honom på allvar.

För i nästa sekund drar han i gång en calypsoversion av "Guantanamera" och beter sig som en entertainer i samma tradition som Farbror Frej och Eilert Pilarm.

Det är en oförglömlig kväll.

En inverterad klassiker.

Wyclef Jean

Markus Larsson