Orkesterns rytmutbrott är behållningen

Det positiva först.

Höjdpunkterna är strålande.

Men ibland blir Youssou N"Dour för såsig.

helskärm

Det känns lite konstigt att skriva det här.

Men tolvmannabandet borde ha fått ännu större frihet och utrymme. Fler solon, mer spelrum, mer av allt - strama tyglar passar över huvud taget den afropoppiga inramningen väldigt illa.

När bandet vräker på som mest, och speciellt då de fyra herrarna på slagverk och trummor försöker slå sina instrument ett par decimeter ner i golvet, skapas ett rytmiskt åskväder på scen. Musiken får glädjefnatt och surrar omkring som en pollenmissbrukande humla.

Säregen röst

Vid de tillfällena är allt tajtare än en för liten kondom.

Att några damer ur publiken går upp på scenen och juckar på höfterna, efter noggranna instruktioner från en av Youssou N"Dours bandmedlemmar, känns nästan mer logiskt än pinsamt.

Youssou N"Dour är dessutom en självklar scenpersonlighet.

Men trots den säregna rösten - vissa tycker att hela Afrikas historia ryms i hans stämband - störs helhetsintrycket av platta och intetsägande melodier, utan vare sig kraft eller laddning.

För smörigt

Den hyllade sångaren från Senegal halkar mellan varven in i en allt annat än tilltalande och lättsam smörfåra.

Till och med kvällens reggaeversion av balladen "7 seconds" liknar mest en pliktskyldig paus innan trummorna mullrar i gång igen och Youssou N"Dour dansar vidare.

Det är de lekfulla rytmutbrotten som är konsertens stora behållning.

Youssou N´Dour

Markus Larsson