Alltför trevande, P.O.D.

P.O.D.

Plats: Arenan, Stockholm. Publik: Drygt 1300. Längd: 70 minuter. Bäst: "Alive" har ju i alla fall en hyfsad refräng. Sämst: Slakten av U2:s "Bullet the blue sky". Fråga: Vad tycker Bono om den versionen?

Andra Stockholmsbesöket av San Diego-kvartetten P.O.D. på kort tid. Man får anta att det gäller att smida medan albumet "Satellite" säljer och "Alive" och "Youth of the nation" dundrar i radio och tv.

P.O.D. spelar punkig rapmetal med rötterna hos Bad Brains och Rage Against The Machine. Men de har även en svaghet för hittiga allsångrefränger och looken är densamma som hos de flesta av dagens neometalband. Tatueringar, baggy byxor, långa dreads, svarta t-shirts, många strängar på basen och ännu fler effektboxar till gitarren.

Det är svintajt, hårt och brutalt, men atmosfären känns ändå ovanligt barntillåten för att vara på en hårdrockkonsert. P.O.D. är ett kristet band och även om de inte gör nåt större nummer av det pratar sångaren Sonny mycket om att vi ska ta hand om varandra och sjunga tillsammans.

Det vill säga när han inte försöker toasta i en av bandets valhänta reggaeflirtar, eller vrålar bort allt bra ur U2:s annars så febriga "Bullet the blue sky".

Hitsen är bättre, alls inte sensationella men åtminstone effektiva. Men på det hela taget känns P.O.D. alltför trevande. Halvhård rock, hur kul är det?

Håkan Steen