Rösten är Lisas styrka
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-03-25
Lisa Nilsson
Plats: Konserthuset, Göteborg. Publik: 1 223 (utsålt). Längd: 100 minuter. Bäst: Rösten är fantastisk. Sämst: Texten till "Det är bara ord". Fråga: Vad vill hon ha sagt med den (texten, alltså)?
GÖTEBORG. Om hon förr ville vara Sveriges svar på Aretha Franklin verkar Lisa Nilsson nu snarare försöka axla Monica Zetterlunds mantel. Senaste albumet "Små rum" drar en del åt Jan Johanssons och Georg Riedels idéer kring mötet mellan svensk folkmusik och jazz.
Nu tar sig La Nilsson dessutom an konserthusen i landets tre största städer med en nästan 30 personer stark, påtagligt jazzig orkester, inklusive harpa, stor stråksektion och David Wilczewski på grym saxofon.
Det borde kunna ha blivit hur bra som helst. Den här stockholmskan räds inte de stora scenerna och säger dessutom både bra och roliga saker mellan låtarna.
Men hon borde fokusera mer på att vara en uttolkare.
För hon har ju en sångröst som rört Stevie Wonder till tårar. Den kan ta sig an det mesta med den äran. Från Mauro Scoccos specialskrivna "Himlen runt hörnet" (här i nytt fräckt symfoniskt soulfunkarrangemang) till Nat King Coles evergreen "Unforgettable".
De egna låtarna, med undantag som "Viola" och intima finalnumret "Vi går hem", är jämförelsevis betydligt blekare. De vet ofta inte riktigt vad de vill berätta och känns gärna alldeles för slicka och tillrättalagda.
Mest fungerar de som transportsträckor mellan starka låtar av namn som Vreeswijk och LeMarc.
Håkan Steen