Det låter snyggt - och snällt

helskärm

Tänk dig en biodynamiskt odlad version av Lenny Kravitz. Med samma musikaliska referenser, samma förkärlek att blanda soul, funk, reggae och rock, samma talang, men utan det där stormiga levernet som brukar betraktas som rock"n"roll och premieras i dammiga brittiska musiktidningar.

Snygg falsettsång

Ungefär så kan man beskriva Ben Harper. Som det trygga alternativet, godkänt av såväl svärmor som musikhögskole- studenterna, men ändå med en viss tjusningskraft på det bohemiska folket som gillar lite alternativ musik.

Följaktligen, en konsert med Harper och hans väldrillade kompband är en ganska snäll historia.

Han är en duktig låtskrivare som lyckas integrera sina största influenser - Bob Marley, Otis Redding och Marvin Gaye - på ett väldigt övertygande sätt.

Det låter snyggt när han sjunger falsett i covern av Marvin Gayes "Sexual Healing" och "Lets get it on", det svänger ordentligt i "Steal my kisses" och känns nästan lika glödande om det var Marley själv i "Burn one down".

Känns opersonligt

Men det blir aldrig spännande.

Aldrig glimrande.

Någonstans där inne brinner det säkert en eld. Men Harper döljer den effektivt i alltför många orkestrerade funkjam och ett uttryck som tyvärr blir lite för opersonligt.

Ben Harper

Cecilia Lundblad