Proffsigt, Carola men också pinsamt

Samtidigt som Carola är något av det svenskaste vi har är hon på ett sätt också befriande osvensk.

Även om det här landet upplevt få stjärnor i samma dignitet de senaste decennierna känns det som att rätt få skulle våga fira tjugoårsjubileum som artist med den sorts hyllningsgalor till sig själv som Carolas jubelshower är.

Nu flyttar hon in sin sommarshow i de stora inomhushallarna för en finalrunda - och en redan påkostad föreställning sväller ytterligare.

Oräkneliga klädbyten

Stor orkester med blåsare och stråkar, gospelkör och dansare, pyroteknik, konfetti, motorcykel (!), ett oräkneligt antal klädbyten och väldigt få döda sekunder.

Trots en stadig radda folkhemshits känns den här genomproffsiga karriärsummeringen på flera sätt mer amerikansk än svensk.

Vilket ofta är positivt. Jazzversionen av "Mitt i ett äventyr", komplett med 40-talskostymer och Fred Astaire-inspirerad dans, är väldigt begåvad. Och när Carola skakar liv i sin gamla barndomskärlek till Elvis i en countrysouligt jublande "Walk a mile in my shoes" sjunger hon omkull allt svenskt och en hel del internationellt motstånd.

Enormt sväng

Och jag har inget emot när Carola och hemlige gästen Frank Ådahl wailar "Oh happy day" i ett gospelmedley, det svänger enormt, men vi får även ballader och mellansnack på samma tema, och till slut känns allt bara amerikanskt på ett frikyrkoslipprigt sätt.

Sedan blir förstås den här två timmar och tjugo minuter långa kavalkaden på nästintill utsålda Globen av nödvändighet ibland en plågsamt vinglig resa mellan pinsam barnpop, dammig Bee Gees-disco, klumpfotad soulrock och sega vaggvisor.

Det är tur att Carola har en hel nations gemensamma nostalgi att täta kvalitetsluckorna med.

Carola

Håkan Steen