Demian är sig lik tyvärr

Lars Demians nya album, "Sjung hej allihopa", var bättre än jag hade vågat tro. Den hallländske rödvinsrumlaren levererade flera av sina mest inspirerade texter på länge och musiken svängde, det lät både dynamiskt och levande.

Om jag anade en nytändning märks dock inte mycket av den i kväll. Demian presenterar ett set som emellanåt såsar ihop rejält i tempo och hans band lyckas inte heller ånga i gång som på plattan, trots en del flinkt banjoplonk och fint vemodiga dragspelstoner.

Kängorna luktar damm

I stället är alldeles för mycket sig likt sen Demians stora år i början av 90-talet. Många av hans tango- och visrockande nummer har funnits med länge, länge i repertoaren och om flera av de gamla kängorna mot kapital och societet börjar lukta damm känns tyvärr även flera av de nyare tämligen stagnerade.

Mest lyssnar man, som vanligt, när har bjuder på ohejdade skrönor. Om unga mäns olyckliga äventyr i storstadsbarer, om porrfilmsinspelningar och gangsterdramer. Eller den om vår regents okända vilda liv vid Medelhavet, i nya "Konungens skål".

I de stunderna är Lars Demian en god underhållare.

Men de räcker inte för att få fart på den här showen.

Lars Demian

Håkan Steen