Ingen humor, stela leenden och bleka covers men bra sångare

helskärm

Mer konsert än krogshow.

"Cross country" är 90 minuter sånger. Stela leenden och ingen humor. Jo, Mikael Rickfors utklädd till gammal dam i blommig klänning ser tokskoj ut.

Han sitter i en gungstol och ser ut som Vargen utklädd till Rödluvans mormor. I sista numret är han och de andra utspökade i kycklinggula cowboydräkter.

Mikael Rickfors är inget vidare som Barbiedocka, men en bra sångare. Det får han visa alltför sällan.

Största musikstunden är när han sjunger "Always on my mind", men i den här showen är det andra som gör "Papa was a rolling stone" och "Cadillac ranch".

Men de låtarna är väl inte country säger du. Nej. Den här showen gör potpurri av flera sorters musik.

Ramhandlingen är meningslös.

Erik Mjönes, som också sjunger några låtar, föreställer en kille som ärvt dagböcker av en dam i Amerika och läser högt om hennes kärleksliv. Det blir nödtorftiga kopplingar av countryklassiker som "Hey good looking", "Jolene" och "Crazy". Aldrig fyndigt, men Annika Ljungberg har bra darr på rösten likt Dolly Parton och Patsy Cline.

Mycket busfärsk modern popcountry modell Shania Twain och Faith Hill, mindre av bergssorten där folk gifter sig med sina syskon och får barn som spelar banjo.

Många klädbyten, många bleka covers.

Cross Country

Jens Peterson