Kent, Sveriges enda rockband?

NORRKÖPING

Frågan ställer sig själv efter fem-sex nummer:

Är det här tidernas svenska rockshow?

Inte omöjligt.

Kent har i alla fall aldrig varit bättre.

helskärm

För att citera ett annat stort rockband:

Hate to say I told you so.

Men det var nästan givet att Kent skulle åstadkomma underverk om de kunde korrigera misstagen från den aningen darriga premiären i Köpenhamn i maj.

Potentialen lyste så tydligt - i det nya låtmaterialet, i den kollektiva dedikationen, i bandets uppenbara kärlek till strålkastarskenet.

Det är icke desto mindre glädjande att se ett sådant antagande besannas.

Osäkerheten borta

För visst:

Nu, när högtrycket äntligen parkerat över Sommarsverige och Det Stora Kalaset börjar, är det lilla vi såg av tvekan och osäkerhet och ovana vid några av de nya sångerna i Danmark fullständigt utraderat.

Kvar finns en stenhårt knuten näve av pondus och kraft - samt en serie blixtnedslag till låtar, levererade med skrämmande precision. Bandet har aldrig varit tätare, aldrig säkrare, aldrig mer självklart i sitt framförande. Den nervositet som ibland sägs plåga de här unga männen verkar ha dunstat av i förvissningen om att det inte finns några andra rockband i Sverige.

Samtidigt lyckas de, och särskilt då den numer helt enastående estradören Jocke Berg, fylla materialet med starkare och mer påträngande känslor än jag trodde var möjligt.

Hudlöst och ömt

Man behöver egentligen inte gå in på enskilda nummer, för alla är prefekt utförda och alla berör, men jag måste nämna "Elite".

Den sången betyder av ett visst privat skäl allt i mitt liv just nu och Jocke sjunger den precis så hudlöst och ömt som jag drömt om. Upplevelsen är... oerhörd.

Det ska också nämnas att de, trots Jojje Wadenius frånvaro, lyckas prestera en helt magnifik version av "Sverige".

Men som sagt, det är inte nödvändigt att nämna enskilda detaljer.

Det här är sammantaget en av de bästa konserter jag sett på svensk mark.

Låt stå!

Kent

Per Bjurman