Guns N’ Roses tar död på festivalstämningen
Publicerad 2022-06-12
SWEDEN ROCK Mercyful Fates satanistiska predikan kvällen innan var visst ett försiktigt förspel.
Det blir Guns N’ Roses som sprider den största skräcken på festivalen.
Guns N’ Roses
Plats: Festival Stage. Publik: Riktigt klent med folk. Det har nog aldrig varit så här glest framför en huvudakt på Sweden Rock. Längd: Tre timmar. Det är ungefär tre timmar för mycket. Bäst: Det går inte att klaga på ”I wanna be your dog”, kanske för att Axl Rose inte sjunger. Även ”Knockin’ on heaven’s door” och ”Coma” låter faktiskt helt okej. Sämst: Resten. Fråga: Tycker bandet själva att det låter bra?
NORJE. Guns N’ Roses behöver ingen närmare presentation.
Däremot är medlemmarna i desperat behov av varsitt armbandsur. Någon måste lära amerikanerna klockan och hur man håller tiden.
Deras debut på Sweden Rock för tolv år sedan gick omedelbart till Rock and Roll Hall of Shame. Axl Rose & co var nästan en timme försenade och möttes av burop från ett blött och besviket publikhav.
Det var väl inte en fråga om de skulle bli försenade den här gången, utan med hur mycket.
30 minuter är det rätta svaret.
En dryg halvtimme efter utsatt tid äntrar Duff McKagan och Slash scenen och ställer sig intill varsin Ukraina-flagga. Därefter släntrar Axl Rose och resten av bandet in.
Mottagandet är fisljummet.
Framför sig har bandet en skara människor som mer påminner om ett dött fiskstim än ett peppigt publikhav.
De pulserande rytmerna i ”Welcome to the jungle” eggar dock igång folket runt omkring mig. Energin som tillfälligt uppstår öppnar säkert upp en provisorisk portal till ett parallellt universum.
Kanske ett där Axl Rose fortfarande sjunger bra. För det gör han inte i den här världen.
Under ”Chinese democracy”, ”Welcome to the jungle” och ”Hard skool” får jag sån ångest att mina tarmar trasslar ihop sig som en råttkung (bildgoogla det om ni vågar).
Det känns därför som en en gudasänd gåva när McKagan tar över sången i The Stooges-covern ”I wanna be your dog”.
Och fler covers blir det förstås eftersom Guns N’ Roses spelar i vad som känns som en evighet.
Inte nog med att de är försenade – de drar dessutom över med 30 minuter. Och ingen i bandet verkar ta någon som helst notis om att publiken tunnas ut för varje låt.
Det blir således ingen revansch sedan sist.
Det känns snarare som att man deltar i en omgång av rysk roulette. Med ständig rädsla för att nästa låt kommer att bli den som släcker livsgnistan.
Det är i princip bara under ”Knockin’ on heaven’s door”, ”I wanna be your dog” och ”Coma” som jag inte önskar att Sankte Per ska hämta mig och släppa in mig genom pärleporten.
När ”Paradise city” ebbar ut och konserthelvetet äntligen är över känns det onekligen som att jag har hamnat i paradiset.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
