In Flames är bra men inte alltid bländande
Publicerad 2022-06-11
SWEDEN ROCK In Flames är försenade och inleder sin spelning i en uppförsbacke.
Men bandet tuffar stadigt på för att avrunda med en fenomenal final.
In Flames
Plats: Festival Stage. Publik: Tror det kan vara strax under 30 000. Längd: En timme och 45 minuter. Bäst: ”Behind space” är en utomjordisk best. ”Only for the weak” är också stark. Sämst: Att bandet är 25 minuter försenade. Fråga: Varför drar fyrverkerierna igång några minuter efter att In Flames har gått av scenen?
NORJE. In Flames är numera ett bekant inslag på Festival Stage.
När Göteborgsbandet (om de ens kan kallas det längre) debuterade på festivalens största scen 2009 slog de på stora trumman med ett visuellt spektakel och pyroteknik för en livstid. Åtta år senare var det sångaren Anders Fridéns ömma tal om den bortgångne vännen Justin, när sorgen fortfarande var svidande färsk, som tog spelningen till oanat känslosamma höjder.
Tredje spelningen som huvudakt på Sweden Rock börjar däremot i en tung uppförsbacke. Hela 25 minuter efter utsatt tid går de på, utan att vare sig be om ursäkt eller ge en förklaring till förseningen (det kommer långt senare in i giget).
Sin vana trogen uppmuntrar Fridén till dans och allsång, men publiken är inledningsvis inte med på noterna. Möjligtvis har inte alla skakat av sig otåligheten som växte fram innan bandet väl gick upp på scenen.
Det känns också lite krystat när frontmannen uppmuntrar till moshpits under ”Call my name”. Förvisso är det en utmärkt låt från ”I, the mask” men knappast klippt och skuren för allehanda röj och stök.
Och efterföljande ”All for me” bränner bara till bokstavligt på grund av all pyroteknik, för när låten skickas ut i publikhavet plockas den inte riktigt upp.
Först vid ”Cloud connected” petar både bandet och publiken i en högre växel.
– Känner ni hur det spritter i benen nu? frågar Fridén självsäkert.
En kvinna bakom mig ropar bestämt nej, men hon blir undantaget. Publikhavet är fyllt av kalla kroppar som ömsom hoppar, ömsom headbangar.
Allt eftersom adderas en hel del till pluskontot.
Som premiären av ”State of slow decay” från kommande plattan och flera fina detours till 90-talets tyngre dagar. Faktum är att nästan hela diskografin är representerad i låtlistan, om jag inte tänker helt knasigt är det bara ”Soundtrack to your escape” som inte får vara med och leka.
Och ”Only for the weak” är som vanligt ett fenomenalt finalnummer.
Men sammantaget blir det inte i närheten så känsloladdat eller storslaget som vi uppenbarligen vet att det kan bli när In Flames håller i taktpinnen. Och jämförelser är trots allt både oundvikliga och befogade.
– Om jag kommer att läsa i Aftonbladet i morgon att vi saknar något så vet jag inte vad jag ska göra, säger Fridén mot slutet av konserten.
Hoppsan.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik