Volbeat charmar skiten ur varenda kotte
Uppdaterad 2022-06-11 | Publicerad 2022-06-10
SWEDEN ROCK Hatten av för Volbeat.
Det danska metalbandet fyller ut den stora kostymen som kvällens huvudakt utan några problem. Ofta känns de som skräddarsydda för en scen som Festival Stage.
Volbeat
Plats: Festival Stage. Publik: Kan det vara runt 30 000? Längd: 105 minuter. Bäst: ”The devil rages on”, ”Becoming” som dedikeras till L-G Petrov samt att publiken övertalar bandet att spela ”For evigt”. Sämst: Ljudstrulet. Under flera partier försvinner ljudet helt och hållet. Sedan är spelningens första hälft aningen svag.
NORJE. Volbeat förlorade något efter genombrottet med ”Beyond hell/above heaven”.
De tre efterföljande skivorna kändes forcerade, försiktiga och förutsägbara. Som om det danska bandet hade gått vilse i sin egen labyrint av rock ’n’ roll och Metallica-metal.
Men på senaste skivan ”Servant of the mind” kändes det inte längre som att bandet gick på tomgång, puttrandes i stiltje.
Och det är just bandets nya material som utmärker sig under kvartettens headlinespelning på festivalens största scen.
Såväl ”The devil rages on” som ”Temple of ekur” når hårresande höjder och tar höfterna som gisslan. Och både ”The sacred stones” och ”Shotgun blues” mynnar ut i outron som är lika explosiva som Dynamit-Harrys entusiasm för sprängdeg.
Men jag vet inte riktigt om alla håller med mig om den saken.
För det är när bandet river av bekanta favoriter som ”Lola Montez” och ”Sad man’s tongue” som det hettar till i publiken och allsången och dansen drar igång.
En fullblodig rockstjärna
Det är svårt att föreställa sig att sångaren Michael Poulsen för inte så längesedan tacklades med både andnings- och talsvårigheter på grund av en polyp (onormal vävnadstillväxt) på höger sida av stämbanden.
Under ”Pelvis on fire” låter det som att Elvis aldrig har lämnat byggnaden, och under ”Ring of fire” och ”Sad man’s tongue” är likheterna med idolen Johnny Cash slående.
Sedan skadar det inte att frontmannen för sig som en fullblodig rockstjärna. Det är som att Poulsen aldrig har gjort något annat, att han är född till ett liv i strålkastarljuset på en stor scen som Festival Stage.
Och sångarens charm, glädje och entusiasm smittar säkert av sig till sista raden. Det behövs när både gitarristen Rob Caggiano och basisten Kaspar Boye Larson är betydligt mer anonyma i sitt scenspråk.
Publiken påverkar setlistan
Efter ”Die to live” uppstår något som sällan sker i headlinesammanhang – spontanitet.
Under mellansnacket skriker publiken ”For evigt” så högt att det omöjligen går att ignorera dem. Men så gör Volbeat något som få andra band gör – de hörsammar önskemålet och river spontant av ”For evigt” som aldrig var tänkt att luftas under konserten.
Poulsen själv får skrattet i halsen under låtens sista textrad.
”You guys are so spoiled”, påpekar han skämtsamt efteråt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
