Alldeles för kyligt, Aimee

helskärm

Större delen av konserten är ganska kylig och återhållen.

Aimee Mann och hennes fyra man starka kompband spelar med ett litet, försiktigt och sparsmakat anslag. Melodierna och de ångestladdade texterna får stå för själva utlevelsen - ibland verkar det inte ens som om Aimee öppnar munnen när hon framför sin vuxna konstfacksmelankoli.

Hög klass på låtarna

Och det fungerar bitvis rätt bra. Åtminstone så länge låtmaterialet håller samma höga klass som "Save me" och "Wise up", två centrala spår från soundtracket till filmen "Magnolia".

Men spelningen riskerar hela tiden att ramla ner i en anonym och blyg mittfåra. Aimee Mann saknar helt enkelt en självklar scennärvaro. Stundtals känns det inte speciellt motiverat att sitta framför scenen och lyssna eftersom man sällan får höra något extra, något som skivorna saknar.

Forcerad charm

Kvällen innehåller dock en sorts vändpunkt. Innan "You could make a killing" visar Aimee Mann trots allt upp en forcerad charm när hon förklarar att hon är bäst i bandet på att dyrka upp lås, och att hon skrev låten ifråga efter att ha varit förälskad i Noel Gallagher från Oasis.

Sedan bygger hon upp en mer avslappnad hetta som räcker ända fram till showens slut.

Fast personligen tycker jag att en Aimee Mann-konsert utan vare sig "Ghost world" eller "You do" är en liten besvikelse.

Aimee Mann

Markus Larsson