Coldplay - musik för morsgrisar

Att säga att Coldplay är för präktiga är ungefär lika originellt som att kläcka ur sig att Status Quo börjar bli enahanda.

Men jag säger det ändå.

För kliché eller inte - det är det som är problemet.

helskärm

Har sett Travis vid ett flertal tillfällen och trodde att Bror Duktig-gränsen gick där.

Men Coldplay - ytterligare ett popband England börjat älska i brist på bättre alternativ - lyckas faktiskt hitta ytterligare en dimension av förnumstig snällhet.

Förgrundsgestalten Chris Martin får själve Tintin att framstå som Furio i "Sopranos".

Jag menar inte att man måste äta levande tuppar på scen.

Men i längden blir det - tycker jag - väldigt påfrestande att ta del av pop som inte för ett ögonblick vill utmana, av ett band som bara är snällt, väluppfostrat, duktigt och rekorderligt.

Vän av ordning i popform

Det är som att se klassiska insändarsignaturen "Vän av ordning" ta formen av en popkonsert.

Naturligtvis hjälper det inte att britterna vid några tillfällen försöker skrynkla till sin lätt melankoliska mjukpop med lite skramliga arrangemang.

Inte heller att Martin studsar ut på scenkanten och drar några farliga rockposer han övade in när kompisarna var ute och stångades på riktig.

Tvärtom.

Han känns där inte mer trovärdig än en åttaåring som imiterar Gene Simmons tungvrickarkonster i "Småstjärnorna".

Radar upp gedigna sånger

Men de radar ju upp snygga, välskrivna, gedigna sånger, säger du.

Kan jag inte förneka.

Men det gör faktiskt Chris Rea också.

Det här är bara den något ungdomligare popvarianten.

Musik för morsgrisar.

Coldplay

Per Bjurman