The Essex Green vräker ur sig ess

Jag har tjatat om den några gånger nu och hoppas att ni vid det här laget hunnit inse storheten med Essex Greens senaste album "The long goodbye".

Det är en av årets skivor, gjord av en liten trio från Brooklyn som lever i ett slags symbios med andra poppiga små New York-band som The Sixth Great Lake och Ladybug Transistor.

Psykedelisk dramatik

Men tro inte att Essex Green därmed bara är för indietalibanerna.

Sasha Bell, Chris Ziter och Jeff Baron har betydligt mer i sin brygd än så.

Mycket handlar om 60-talet, om en säregen förmåga att plocka det gottaste av Lovin" Spoonfuls syrerika popkänsla, Loves psykedeliska dramatik och Byrds eller The Bands countryrockigaste sidor.

Men vad vi får på Stockholmsterrassen i kväll är ingen retroföreställning, bara en samling underbart välskrivna låtar.

Visst, ljudet krånglar lite och stämsången sitter bitvis sisådär, men Essex Green, på scen förstärkt med en trummis och en basist, fullkomligt vräker ur sig ess: "Southern states", "Julia", "Mrs Bean" (från det nästan lika glimrande debutalbumet).

Bevis på bra musik

Och så, helt otippat, en underbar cover på Doug Sahms "Mendocino".

Ännu ett bevis på att bra musik är bra musik och att det inte behöver spela någon som helst roll om den kallas rock eller pop.

Fotnot: The Essex Green spelar på Emmabodafestivalen i dag och på Bommens Salonger i Göteborg på lördag.

Håkan Steen