Bragg börjar bli för snäll
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-09-19
Tror nästan jag håller med trotskisterna, Billy Bragg börjar bli lite för snäll.
När man lämnar en konsert med den här mannen ska man känna sig revolutionär - inte bara som att man sett en begåvad brittisk singer-songwriter sjunga några trevliga sånger. Ah, jag begär kanske inte, som de trottar vår gamle favoritradikal driver med i en av sina oändliga monologer, ska sluta skratta och börja ta sig själv på "allvar" igen.
Fullt så dogmatisk är jag inte. Men när till och med "There is power in a union" passerar som blott en stark låt börjar det kännas alarmerande. Den brukade han fylla med så mycket glöd att också de mest blaserade nihilister blev övertygade leninist-marxister i veckor framåt.
Sen förnekar jag inte att "A New England" fungerar finfint i shuffle-färgad rockversion, att "Waiting for the great leap forwards" är superb och att det känns som en ynnest att få se Ian Mclagan från Faces på scenen.
Men det är inte riktigt till den sortens upplevelser jag vill ha min Billy Bragg.
Billy Bragg Konsert på Göta Källare, Stockholm
Per Bjurman