En dålig kväll - med bra slut

När Ryan Adams står på en scen kan vad som helst hända. Som en visning av teaterkostymer i Charlie Häckner-tempo med tillhörande drogliberal tolkning av Hamlet. Eller varför inte Madonnacovers och extranummer kompade av ljudet av två Converse-skor mot en stoppad stol.

Att kalla Ryan något annat än nyckfull är en underdrift.

Efter en blöt gårdagsnatt på rockklubb tillsammans med själsfränden och öppningsakten Jesse Malin inleder Ryan konserten, några timmar försenad, med att blygsamt säga att han har en dålig kväll.

Och det märks. Första timmen sitter man och håller andan, ständigt beredd på att han när som helst ska tröttna och gå av scenen mitt under en låt. För det är det humöret den unge, med beröm

bortskämda singer/

songwriter-geniet är på den här kvällen. Det humöret som innebär djupa suckar, mycket kliande i håret och stampande på vinglas.

Det tar ungefär en timme innan han kommer in i rollen, men då blir det desto bättre.

Lugnt och sorgset

Efter maratonuppvisningen i muskelrock på Annexet tidigt i våras har Ryan tänkt om. Den här gången spelar han och de två kvinnliga kompmusikerna istället nästan bara lugna, sorgsna sånger. "Dear Chicago", "Winding wheel", "La Cienega just smiled" och favoriten "The fools we are as men" är några av kvällens höjdpunkter.

Och man kan bara konstatera en sak - om man heter Ryan Adams kommer man undan med precis vad som helst.

Ryan Adams

Cecilia Lundblad