Fansen får vänta länge på extasen

PARIS

”Räknar med dett mirakel”, heter det i ett av kvällens många mellannummer.

Men gör inte det.

helskärm

Den Springsteen som nu anlänt till Europa är bara bitvis den rockmusikens Messias vi vant oss vid att tillbe och ser först under extranumren till att öppna himlens portar.

Allting är ju relativt.

Bruce Springsteen och hans E Street Band iscensätter fortfarande större, roligare, mer livsbejakande rock"n"roll-shower än alla andra.

Men i ögonen på oss som sett honom förr har Herr Boss oerhört mycket att leva upp till och den här kvällen i Paris har i alla fall jag svårt att känna mig helt tillfreds.

Vid några tillfällen är det onekligen både fest, väckelsemöte och sexakt på en gång; Jag tänker på en lyckorusig version av "Waitin" on a sunny day" - absolut bäst av de nya sångerna - på en busig "Dancing in the dark" och på den fullkomligt makalösa tappningen av gamla struntlåten "Ramrod", i vilken Bruce och Miami Steve bjuder på ett shownummer av obetalbart slag.

Oinspirerat

Där snackar vi sju tusen plus, minst.

Men förr har amerikanen inlett konserterna i den extasen - och sen bara stegrat. Nu får vi sitta igenom en präktig dos transportsträcka för att nå de topparna.

Riktigt dålig är bara "World"s apart", men många av numren från senaste albumet - "The Rising" - är stumma och oinspirerade, inklusive mästerverket "You"re missing".

Gamla klassiker som "Badlands", "Promised land" och "Darkness on the edge of town" kan man inte gärna klaga på, men de presenteras i raka och rätt ospännande versioner.

Däremot är "My hometown", med Bruce ensam vid Roy Bittans piano, väldigt bra. "Born to run" brinner fint den också, inte minst tack vare gamle hjälten Elliott Murphys gästspel på gitarr. Detsamma gäller "Backstreets", "She"s the one" och gospelmättade "My city of ruins".

Hoppas på ett lyft

Det samlade intrycket är alltså splittrat.

Men det är också något splittrat över hela Bruce Springsteen nu för tiden.

Han vet, känns det som, inte riktigt vad han vill göra med det återförenade - och numer kanske inte fullt så explosiva - E Street Band. Han vill inte fyra av samma fyratimmarsfyrverkerier som för sjutton år sedan, men han vågar inte heller ta ut någon ny riktning. Inte fullt ut. Resultatet blir ett aningen tafatt sneglande åt olika håll.

Naturligtvis hinner han inte göra sig kvitt denna ambivalens till Stockholmsbesöket nästa vecka, men kanske kan vi hoppas på ett lyft.

Det är vi, hans mest trogna fans, värda.

Här är hela låtlistan

Bruce Springsteen Plats: Bercy, Paris. Publik: 20 000. Längd: Två och en halv timme. Bäst: "Waitin" on a sunny day", "My city of ruins" och "Ramrod". Sämst: "World"s apart", "Further on (up the road)" och "Into the fire". Fråga: Var det fler än jag som blev lyckliga över att få se Elliott Murphy på gitarr i "Born to run"?

Per Bjurman