Vill lite för mycket

Håkan Steen

Peter Jöback – East Side stories (pop)

helskärm

De senaste åren har Peter Jöback ganska tydligt försökt kliva bort från sin gamla musikalidentitet och etablera sig som en artist med fler bottnar och större tyngd.

Det lyckade samarbetet med Niclas Frisk och Andreas Mattsson på förra albumet ”Människor som du och jag” lovade väldigt gott och nu tar Jöback det hittills längsta steget.

Woodstock-inspelade ”East Side stories” är en coverskiva där stockholmaren tolkar personliga favorit­låtar av artister som Radiohead, Rufus Wainwright och Chris Isaak.

Men att sjunga specialskrivna nummer av låtskrivare som känner en är en sak. Att ge sig på låtar av olika temperament och från ganska skilda håll är något helt annat.

Allt är varmt och lekfullt producerat av Lars Halapi och i lite lättare nummer som ”Sing”, en Travis-låt som Jöback gör med Kate Pierson från B-52’s, hittar han riktigt rätt. Det gäller även i Depeche Modes ”Somebody”, vars temperament och tema passar Jöbacks reflekterande personlighet.

Men flera gånger blir det ganska påtagligt att ­denne vokalist trots allt har en bit kvar, att röst och erfarenheter ännu inte riktigt räcker till. Americas läger­eldshymn ”A horse with no name” låter här närmast klämkäck och ”Everybody hurts”, den allra mäktigaste av R.E.M.-ballader, borde Jöback verkligen ha låtit bli.

Både han och duettpartnern Declan O’Rourke vräker på med de fläskigaste känslorna och kommer aldrig ens i närheten av det som gjorde låten till en klassiker; Michael Stipes unikt återhållna värdighet.

Det är bra att Peter Jöback vill, all respekt till det, men på ”East Side stories” vill han ­ofta lite för mycket.

BÄSTA SPÅR: Divine Comedys ”Our mutual friend”.