Trevligt men mättande, The Calling
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-04-30
The Calling
Plats: Klubben. Publik: Ca 550. Längd: En timme. Bäst: De har många klatschiga refränger. Sämst: Den gulliga pojkbandsatmosfären. Fråga: Vad skriker alla tjejer om?
The Callings frontman Alex Band har en förbluffande sockersöt framtoning som inte alls är lika märkbar på skiva. Hans djupa röst känns nästan lite malplacerad till bilden av blond, poserande flickidol. Men utseendet lär knappast vara ett hinder i karriären, det är de skrikande tjejerna i publiken ett bevis på.
Bandets lättsmälta radiorock med inslag av melankoli blir lätt seg. Eftersom nästan varje låt är något slags halvballad tappar spelningen fart då och då.
Visst har de en del bra låtar, främst är det de starka refrängerna som får stämningen att lyfta. Det är inte enbart hiten "Wherever you will go" som river ner applåder. Och när de plötsligt kör osläppta "When it all falls down" imponeras man av hur snabbt alla är med på noterna och lär sig låten.
Det hjälper säkert att The Callings musik är ganska förutsägbar. Precis i början är det trevligt och man rycks med. Men en känsla av mättnad smyger sig snabbt på.
Hur som helst har nog The Calling alla förutsättningar för att bli riktigt stora, åtminstone för ett tag.
Johanna Strömqvist