Bowie räddas av klassikerna

KÖPENHAMN

David Bowies nya "Reality tour" bjuder, som namnet antyder, ingen spektakulär show.

På gott och ont, att döma av premiären.

När den tunne New York-bon från Brixton ger sig ut på sin första riktiga världsturné på över tio år är det åter med en show som, likt de flesta han gjorde på 90-talet, fokuserar på de rena och enkla och sätter musiken i främsta rummet.

Sparsmakad dekor

Några ramper, en stor skärm och några mindre som visar videokonst, sober men synnerligen effektfull ljussättning och en Bowie som framför huvuddelen av de 27 låtarna iförd jeans och svart t-shirt, ofta med ett gnistrande leende på läpparna.

En snygg show, men på ett annat sätt saknar man den teatraliske nydanaren från 70-talet mer än någonsin här, för den musik Bowie väljer att sätta i fokus är till stor del hämtad från senare års skivor och den som följt med på den resan vet att den varit vinglig värre.

Spår som "Never get old" och "Fall dog bombs the moon" från nya, ganska misslyckade "Reality" hade, om man säger så, behövt all visuell dramatik som går att uppbringa för att röra sig det minsta framåt live.

Det nya räcker inte

Så med undantag av underbara balladen "Slip away", från oväntat starka förra plattan "Heathen", snyggt jazzande "Bring me the disco king", med magnifikt pianosolo av evige hjälten Mike Garson, och några till är det de klassiska momenten som ändå gör det här till en ganska sympatisk afton.

Sättet på vilket Bowie kramar musten ur refrängerna i "Let"s dance" och "Fantastic voyage". Duetten med stencoola basisten Gail Ann Dorsey i lite otippade "Under pressure". "Ashes to ashes" och "Breaking glass", som Bowie antagligen inte kan misslyckas med ens om han försöker eftersom det är så geniala låtar.

Gillar ni Bowie kommer ni säkert att få kul i Globen i kväll. Men, som sagt, vänta er vare sig spektakel eller mirakel.

David Bowie

Håkan Steen