Kritvit hårdrock - utan nya idéer

Med tillräckligt långt hårsvall, väl inövade rockposer och några shyssta gitarr-riff kan man komma hur långt som helst. Det har Nya Zeeländska The Datsuns förstått. De har därigenom lyckats med bedriften att bli extremt hypade endast genom att vara det minst originella rockbandet någonsin.

De spelar nämligen kritvit hårdrock med rötterna i tidigt sjuttiotal. Punkt. Den totala avsaknaden av nytänkande - och framförallt sväng - gör det hela en smula obegripligt.

Jag kommer på mig själv med att tänka på rockparodin "Spinal Tap" både en och två gånger under den timmen bandet river av låtarna från den självbetitlade debuten. Det är nog inte meningen. The Datsuns är däremot rena drömmen för en fyrtioplussare med ett hårfäste lika bakåtsträvande som musiksmaken. Nostalgitrippen är i det närmaste total, för om man vågar sig på att sluta ögonen kunde det lika gärna varit ett tidigt AC/DC däruppe på scen.

Sångaren Dolf (återigen nej, det är inte en recension av "Spinal Tap" det här) har en falsett som nog hade fått Bon Scott att buga av vördnad, och de båda gitarristerna är så nära att börja hoppa runt på ett ben att det blir en smula komiskt.

Visserligen bjuder de unga rockspolingarna på en helt ok show, så energin är det inget fel på. Det är snarare idéerna som saknas.

The Datsuns

Cecilia Lundblad