Exploderar bara ibland

Thomas Öberg analyserar Bob hund så här:

Sex desperata män som försöker överrösta varandra.

Något som gruppen lyckas iscensätta på ett förträffligt vis - ibland.

helskärm

Kanske har det med perspektiv att göra.

Personligen har jag tappat räkningen på hur många fantastiska konserter jag sett med Bob hund och kraven blir därefter. Helst ska ju varenda sekund explodera minst 500 meter ovanför marken.

Vilket inte sker under miniturnéns premiär.

Låtar som "Istället för musik: förvirring", "Düsseldorf" och "Nu är det väl revolution på gång" är, hur konstigt det än känns att skriva det, lite kraftlösa och rutinmässiga.

Starkare upplevelse

Åskådarna som ser Bob hund för allra första gången - när Thomas Öberg ställer just den frågan flyger överraskande många händer upp i luften - håller förmodligen inte med. För dem är upplevelsen säkert betydligt starkare.

Och visst finns det stunder, särskilt mot slutet.

Stunder där Bob hund ännu en gång uppträder som om det var deras första stora show i karriären. Alternativt den sista föreställningen före pensionen.

Jag tänker främst på en "Sista beställningen" som vägrar ta slut.

Snubblar och kryper

Men det är Thomas Öberg som till sist förvandlar en lång startsträcka till den bästa och mest högljudda konserten som presenterats på Gröna Lunds stora scen på evigheter.

Karln snubblar, kryper, pratar, skriker, klättrar och tar i med en energi som skulle få Jim Carrey att lägga in sig på ett spa.

Han är den enda som lyckas överträffa sig själv igen.

Det gör nästan ont att titta på honom.

Bob hund

Markus Larsson