En rolig dag på jobbet för Bob Dylan

helskärm

Anledningarna till att man gillar dagens Bob Dylan är faktiskt ungefär desamma som gör att man ibland blir vansinnig på karln.

Oförutsägbarheten, tjurskalligheten, infallen, nyckerna, humöret.

Det är det som håller honom intressant och levande, men också det som kan få på papperet rent magnifika låtlistor att bli smågriniga gäspningar till konserter.

Eller motsatsen, det som kan göra ganska märkliga set till odödliga kvällar om mannen bara är riktigt spelsugen.

När Dylans evighetsturné nu åter når Globen och drygt 10 000 fans verkar det förvisso vara lite av ännu en dag på jobbet, om än en ganska rolig sådan.

Välkänd look: lång svart rock, svarta byxor med glimrande nitar på sidorna.

Bekant upplägg: 17 låtar på drygt två timmar.

Kan bli kanon i Karlstad

Dylan har på senare tid gärna övergivit gitarren för piano på scen, och det är mest över tangenterna han står och hukar här också.

Bandet är lyhört och svängigt som vanligt men man saknar ibland Dylans gitarr, och främst de där trippelplockande momenten ihop med grymma kompgitarristerna Larry Campbell och Freddie Koella.

Man saknar lite tyngd i den annars så mästerligt mörka "Love sick".

Man tycker att vi kunde ha fått lite annat än hela fyra nummer från överskattade "Love and theft".

Bara för att en stund senare bli betagen av med vilken sensibilitet han ännu kan leverera "Every grain of sand" och "Forever young".

Men det är den här aftonen, det.

I kväll kan allt vara anorlunda.

Dylan tycker säkert det är så bisarrt att han ska spela i Karlstad att han gör en kanonkonsert av bara farten.

Bob Dylan

Håkan Steen