Ferry har kvar stilen
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-09-03
Bryan Ferry
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1800 (utsålt). Längd: 95 minuter. Bäst: "Let"s stick together". Sämst: Vissa grejer från senaste plattan. Fråga: Kan ingen ta hit Rosie Thomas, som värmde upp, för egna spelningar?
Bryan Ferry har några obestridliga kvaliteter.
En är rösten. Den låter som ingen annans och hör till rockhistoriens mest suggestiva.
En annan kvalitet är den osvikliga stilkänslan. Ferry må vara många år från Roxy Musics glamexcesser på 70-talet, men han är fortfarande en dandy med knivskarpt skurna kostymer och en liten, ack så viktig glimt i ögat.
Inte utan självironi
När två av körtjejerna dansar runt som knallrosa påfåglar i varsin plymbeklädd kreation är det inte bara en glitter, glamour och kvinnlig fägring av väldigt gammaldags snitt. Det är självironisk humor också.
En tredje kvalitet är en stor del av låtkatalogen. Gamla nummer från back in the days som "Do the strand" och "Let"s stick together" lyckas Ferry fortfarande ladda med engagemang och energi.
Kanske tack vare att han till sitt åttamannaband dammat av gamla kumpaner som Roxy-trummisen Paul Thompson och gitarristen Chris Spedding. Eller möjligen trots, för Speddings solon hör knappast till de piggare jag hört.
Gubbiga evergreens
Vad Ferry är mindre bra på är att välja material. Några gubbsaggiga 30-talsevergreens från förra turnén slinker med här också, och det mesta utom två Dylan-tolkningar från nya albumet "Frantic" ekar faktiskt ganska tomt.
En afton av vatten och vin, således.
Om än, så att säga, ett imponerande vällagrat vin.
Håkan Steen