Fortfarande för tamt och snällt

The Cardigans på Cirkus

helskärm

Med senaste skivan "Long gone before daylight" tog The Cardigans steget fullt ut och övergav sina distanserat svala snällpoprötter för en mer levande, mustig och innerlig musik, stadigt förankrad i den amerikanska rotrocken.

Ett lyckat beslut, som även så smått nu börjar avspegla sig i bandets uppträdande på scen. För där de förut kunde vara hopplöst kyliga och ointressanta börjar det nu skönjas en värme och intensitet som gör dem till ett betydligt mer angeläget liveband.

Nina sjunger bättre

Men ingenstans märks förändringen så tydligt som hos Nina Persson. Hon sjunger bättre än jag någonsin hört henne sjunga, hon är mer avslappnad och tar för sig på ett helt nytt sätt.

Förutom guldkornen från nya plattan, som "Live and learn" och "Communication", bjuder de nu på gamla låtar som till exempel "Higher" och "Explode" i nya, kravodlade versioner. Och de har till och med blivit så vågade att de lagt in ett litet akustiskt parti mitt i setet, där en vacker godnattvisa som "03.45: No sleep" kommer väl till sin rätt.

Brinner inte än

Men trots alla goda ambitioner är det fortfarande lite för tamt, lite för snällt. Ansatsen finns där, glöden, men det brinner inte. Inte än.

När de kommer så långt kanske de till och med har modet att våga strunta i gamla hits som "Lovefool" och "Rise & shine", låtar som inte alls passar in i den "The last waltz"-stämning bandet nu eftersträvar - komplett med kristallkronor och allt.

The Cardigans

Cecilia Lundblad